En vän berättar hur han på den centrala gågatan i Belgrad har sett hur politiker från fem, sex partier står med kampanjstånd på rad. De har bjudit varandra på kaffe, småpratat, demokratiskt delat samma högtalarsystem och turats om att spela sina kampanjsånger. Han var chockad över vad han hade sett. ”Allt var så normalt”, sa han. Och la sedan till: ”Vilket ju är fullkomligt onormalt i Serbien!”
På torgmöten och i kampanjspottar upprepas hur det ska skapas jobb, bildas starkare regioner och investeras. Från alla håll. Det är en omvälvande förändring jämfört med senaste valet då det bara fanns två ämnen på dagordningen: EU och Kosovo.
Mirko Cvetkovic leder den första regeringen sedan Milosevic som har suttit en hel mandatperiod. Samtidigt har oppositionen tonat ned sin nationalistiska retorik och accepterat att en majoritet av serberna ser ett EU-medlemskap som något positivt. Det politiska landskapet har bytt skepnad.
Utan tydliga extremer att förhålla sig till, och med ytterst små skillnader i de största partiernas ekonomiska program, är de obeslutsamma väljarna fler än någonsin. I en nyligen publicerad undersökning i åldersgruppen 18-35 kunde 64 procent inte placera sig på en höger-vänsterskala. Här finns ett socialistparti (SPS) som mer än något annat förknippas med nittiotalets krig och dess förra ledare Slobodan Milosevic. Ett socialliberalt parti, Demokratiska partiet (DS), som efter de senaste fyra åren vid makten förknippas med storkapitalet.
I den drastiska utförsäljningen av statliga bolag som har genomförts det senaste decenniet anklagas de för att ha stoppat en rejäl del av vinsten i sin egen ficka. I ett land där medlemskap i rätt parti fortfarande är säkraste vägen till jobb och karriär, där ingen går till doktorn utan att ha med sig en flaska whisky, är korruption källan till den största frustrationen.
Största utmanaren till DS, det populistiska Progressiva partiet (SNS), lanserar sig som ett alternativ för de som är trötta på ”tjuvpartiet” DS. För drygt tre år sedan bröt sig SNS ur det Radikala partiet, och trots en försiktigt EU-positiv politik förknippas de fortfarande med sitt ultra-nationalistiska förflutna. I en pratshow på TV för bara någon vecka sedan sade SNS premiärministerkandidat att hon ser Ratko Mladic, anklagad för folkmordet i Srebrenica, som en hjälte.
När två av de tre största partierna i Serbien nu är reviderade varianter av dem som ledde landet under nittiotalets krig, så revideras också historien. I dagstidningen Blic fanns följande vits publicerad i veckan: ”Slobodan Milosevic ringer till SPS högkvarter från himlen och frågar hur det går för partiet. Partisekreteraren svarar att jodå, vår Slavica är parlamentets talman och har kontroll över militären och Ivica är inrikesminister. Milosevic svarar häpet: Va, och jag som trodde att jag hade dött!”
De som riskerade sina liv i den folkliga resningen som ledde till Milosevic fall den 5 oktober 2000 delar den häpnaden. Partiledaren i SPS, Ivica Dacic, drar sig inte för att i valkampanjen referera till 5 oktober som ett misstag som behöver rättas till. Nu pratar han i och för sig om att situationen för arbetarna måste förbättras efter privatiseringen som har skapat en 24-procentig arbetslöshet, och inte om att återgå till den aggressiva nationalism som ledde till tio år av krig, isolering och ekonomisk kris. Men det är ändå symptomatiskt för den förskjutning av historieskrivningen som har skett.
Relativiseringen av nittiotalets katastrofala politik kommer med stora risker. De högerextrema grupperna som 2010 samlade 6 000 anhängare för att stoppa Prideparaden, och som sprejar hakkors på romers husväggar, är inte isolerade element i samhället. De hämtar stöd, om inte för sina våldshandlingar så åtminstone för sina åsikter, bland arbetslösa ungdomar, desillusionerade föräldrar och fattiga pensionärer som anser att Serbien fått betala ett väl högt pris för sitt agerande på nittiotalet.
I väntan på bättre vänsteralternativ erbjuder liberaldemokratiska LDP ett program där minoriteters rättigheter, goda relationer till grannländerna och Kosovos rätt till självständighet står i fokus. För en grupp vänsterväljare är det mer väsentligt än att LDP har ett nyliberalt ekonomiskt program.
Christina Wassholm
Fotnot: Artikelförfattaren är frilansjournalist och bosatt i Belgrad sedan 2004. Hon utkom 2008 med boken ”Vi är Serbiens hjärta – ett reportage om party, panik och politik”.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
