Det kanske är dags att välja bort ett toppstyrt Nato och göra något av den papperstiger som i dag utgör EU:s försvarspolitik.
“Bara ett gemensamt europeiskt försvar kan försvara våra intressen mot Ryssland”, dundrade EU-kommissionens Jean-Claude Juncker tidigare i veckan. Utspelet sköts snabbt ned som orealistiskt och naivt, men rymmer ändå ett intressant frö till en större diskussion om vad vi egentligen har försvaret till.
Svenska Försvarsmakten beskriver att myndighetens verksamhet syftar till att bevara och garantera Sveriges frihet. Formuleringarna har med de senaste månadernas utveckling fått en allt skarpare fond. Vladimir Putins krig mot Ukraina och mediala upptrappning gentemot väst signalerar en oroande framtid och väcker frågan om Sveriges verkliga försvarsberedskap.
Samtidigt är utvecklingen knappast ny, snarare en samtida klimax på en mångårig rysk strategi. Ända sedan 1999 — då Putin tillträdde som president — har landets försvarsbudget svällt med över 400 procent.
EU:s svar på den ryska aggressionen har hittills bestått i att tillämpa ekonomiska handelssanktioner. EU:s Gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik, GUSP, är i bästa fall en glorifierad samtalsklubb. Större muskler och samordnade möjligheter att försvara sig saknas helt.
Kanske är det därför den svenska högern så ihärdigt riktat in sig på ett möjligt svenskt medlemskap i försvarssamarbetet Nato. Bara så kan vi bli trygga i en stormande, otrygg omvärld. Får vi veta. Trots att prislappen för ett Nato sannolikt skulle landa på omkring 50 miljarder kronor årligen och att beslutsstrukturen lämnar en hel del att önska.
Idén om ett gemensamt EU-försvar belyser två intressanta perspektiv. Dels om det verkligen är ett nationellt eller transnationellt försvar som bäst svarar mot målet om att garantera fred och frihet. Och dels om det är historiska eller nutida gemenskaper som ska ligga till grund för hur försvaret organiseras.
Jürgen Habermas argumenterar för att politiken måste hitta nya gemenskaper för att lösa vår tids största problem, till exempel genom ökad demokratisering och integration inom EU. Ett samarbete som växer sig allt tätare behöver sannolikt även försvarsliknande former för att skydda gemensamma intressen.
För att komma dit krävs demokratiska funktioner som bottnar i folkligt förtroende och politiskt engagemang. Med andra ord fjärran från dagens verklighet. Junckers dröm om ett gemensamt EU-försvar framstår därför som en smula avlägsen. Men omöjlig? Knappast.
Ett svenskt Nato-medlemskap är, tvärtemot vad somliga tycks tro, inget ödesbestämt och förutbestämt. Vi kan välja bort ett dyrt och toppstyrt Nato till förmån för ökad europeisk samordning och försvarsberedskap i dag. Kanske är det dags att papperstigern GUSP börjar leva upp till namnet?
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
