Ett socialt Europa och en hållbar euro kräver gemensam finanspolitik. Det kan inte legitimeras utan maktöverföring till Europaparlamentet.

1985 tog Jacques Delors, som då var EU-kommissionens urstarka ordförande, initiativ till den så kallade Sociala dialogen mellan kontinentens fackförbund och arbetsgivarorganisationer. Den blev sedan en formaliserad del av EU.

Dialogen var inte bara fluff. Under 1990-talets sista år ledde den till överenskommelser om föräldraledighet, regler om deltidsarbete och visstidsanställningar. Den gjorde Europa lite bättre för många löntagare.

Samtidigt talade Delors envist om “Det sociala Europa” som politisk ambition. I sin bok La France par L’Europe grubblade han 1988 över den orubbliga arbetslösheten. Socialdemokrati och keynesianism “i ett land” verkade inte längre fungera. Europa måste därför ta gemensamt ansvar för full sysselsättning, ekonomisk tillväxt och social trygghet, menade han.

I dag är rådlösheten tillbaka — men ännu mer bedövande än 1985. Krisen skuggar samhällets alla sektorer: ekonomin, politiken, den sociala sammanhållningen. Unionen riskerar att slitas isär av växande ojämlikheter. Pessimismen breder ut sig. Men vem talar nu om “Det sociala Europa”?

Den årliga forskarantologin Europaperspektiv är alltid läsvärd. Årets heter Välfärdsgapet — EU:s sociala utmaning. Eurostat visar nu hur 120 miljoner EU-medborgare riskerar fattigdom eller utslagning. Det är 25 procent av alla medborgare. Få i norra Europa, men många i södra. Man kan dra slutsatsen att det inte är euron som är i kris, utan unionens beslutssystem och politiska värderingar.

Flera av antologins författare påpekar att situationen är motsägelsefull. För samtidigt har unionens välfärdsambitioner skruvats upp. Lissabonfördraget slår fast en rad sociala rättigheter, som skulle kunna användas mot den förda politiken, bland annat mot ECB:s ensidiga uppdrag att bekämpa inflation. Långtidsstrategin i “EU 2020” har höga ambitioner att bekämpa fattigdom och göra grundutbildningen mer jämlik. Men det verkar varken finnas verktyg eller vilja, ens från socialdemokrater, att förvandla ord till faktisk fördelningspolitik.

Några av antologins författare visar hur kommissionens nya befogenheter att kontrollera euroländernas arbetslöshet, arbetsmarknadsregler och lönebildning i själva verket tycks leda i fel riktning. Det är inte kontrollsystemet i sig som är fel, men de värderingar som nu styr det.

Olika försök att förändra förutsättningarna avvisas av bland annat svenska regeringar. EU:s budget hålls medvetet kvar på maktlös svältnivå. Medlemsländernas egna budgetar är sammanlagt femtio gånger större. Den begränsade beskattningsrätt både Europaparlamentet och kommissionen efterlyser sveps undan.

Krisen har framkallat slutsatsen att en gemensam valuta inte fungerar om ojämlikheterna mellan olika medlemsländer och regioner är för stora. De flesta har nog förstått det. Men politiken går ändå i fel riktning. Vad är det som är fel?

Under krisen har ett för Europasamarbetet delvis nytt mönster framträtt: Det är de rika länderna, inklusive Sverige, som bromsar framsteg. I sitt bidrag till antologin konstaterar ekonomen Joakim Ruist: “Minskad ojämlikhet är inte nödvändigtvis attraktivt för den som befinner sig på dess ovansida.”

Men det verkar också som att det halvfärdiga institutionsbygget runt euron utmynnat i en dubbel maktlöshet. Medlemsländerna har oåterkalleligt förlorat viktiga politiska verktyg, samtidigt som EU-nivån inte fått de nya som behövs.

Den som i dag vill fullfölja Jacques Delors ambitioner från 1985 måste våga argumentera för stora förändringar. Varken en hållbar euro eller ett socialt Europa verkar längre möjligt utan en gemensam finanspolitik, med någon form av beskattningsrätt för att expandera budgeten. Men en sådan nyordning kan inte legitimeras utan ordentlig demokrati, det vill säga en maktöverföring till Europaparlamentet.

Orealistiskt? Kanske. Men frågan som öppnar möjligheter är allmänt känd: Kan euron fungera utan regional jämlikhet?

Låt fler få veta – tipsa Dagens Arena