Det finns en god och en dålig nyhet att berätta om den svenska skolan. Vi börjar med den dåliga: Den svenska skolan befinner sig i fritt fall.
I Äppelviken i välbärgade Stockholmsförorten Bromma har eleverna genomsnittsbetyget 270 av 320 möjliga. I den fattiga förorten Rågsved är genomsnittet 128. Mellan åren 1998 och 2011 har skillnaderna i skolbetyg fördubblats. Även i absoluta kunskapsmått faller Sverige ohejdat. Från toppositioner inom OECD till genomsnitt eller sämre. Den socioekonomiska bakgrunden har länge haft stort genomslag i kunskapsresultaten. De allra senaste åren tycks den ha ökat ytterligare. Den främsta orsaken till ökade kunskapsklyftor utgörs av studiemotiverade elever som flyttar till elitskolor. Omotiverade elever blir kvar i allt sämre skolor.
Utförsbacken har pågått länge men tycks nu accelerera. Den sammanfaller med de kommersiella skolornas utbredning. En majoritet av Stockholms elever går numera i fristående skolor.
Vad gör då vår ansvariga minister åt denna kris i skolan? Efter fem år som minister införde Jan Björklund i höstas ett betygssystem med fler betygsnivåer. Läroplanerna blev mer detaljerade med mindre frihet för lärarna. Föräldrar fick rätten att i högre utsträckning överklaga rektorers beslut. Teoriavsnitten på de praktiska gymnasielinjerna övergavs med elevflykt som följd.
Fredrik Reinfeldt beskriver dessa åtgärder som att “Det blåser en förändringens vind. Det kommer göra att det blir bättre i framtiden”. Uttalandet vore skrattretande om det inte vore för att skolan är samhällets kanske viktigaste institution. Man tar sig i stället för pannan.
Så här beskriver TCO:s utbildningspolitiska utredare, German Bender, reformerna: “Den svenska skolpolitiken har ett närmast obefintligt stöd i forskning och beprövad erfarenhet. Tvärtom präglas den i hög grad av en förlegad kunskapssyn, ytliga symbolåtgärder och kadaverdisciplin.”
Forskningen är ganska enig om vad som behövs i skolan. Och här kommer den goda nyheten. Enligt konsultföretaget McKinsey tar det bara sex år att gå från botten- till toppenresultat i skolan. Lika länge som Jan Björklund haft makten över skolan alltså. Och processen börjar med den krisinsikt som nu sprider sig.
Lösningen handlar inte om nya betygssystem eller om att detaljreglera läroplaner. Den handlar om att stärka lärarens roll. Att utveckla lärarnas didaktik, att skapa karriärvägar, att få lärare att utveckla nya metoder och ta del av varandras resultat. Om att göra lärarutbildningen till en elitutbildning. Konsultföretaget McKinseys budskap i ett nötskal: Skolan blir inte bättre än sina lärare.
Men det handlar också om att få kontroll över etableringen av kommersiella skolor. I ett första steg måste etableringsrätten för kommersiella skolor begränsas. I ett andra steg bör vinstuttag i skolan förbjudas. De enorma strömmarna av elever destabiliserar skolan och skapar stora ojämlikheter. Ingen oberoende forskare försvarar den unika svenska lösningen med kommersiella skolor.
Skolans allvarliga kris kräver kunskapsbaserade åtgärder. Den veliga och oföretagsamma Jan Björklund har satt skolan rejält i klistret. Men kris är ju som bekant ett annat ord för möjlighet.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
