Vi måste omvärdera frihandeln

Den nya tidens handelsavtal står ofta i konflikt med demokratin. Problemet är politiker som bara ser företagsvinster.

Det är enkelt att vara för frihandel så länge det handlar om att sänka tullar. De flesta är överens om att det inte är smart att göra vissa importerade varor dyrare för att skydda en viss grupp inhemska producenter. Bättre då att man producerar något som går att konkurrera med på världsmarknaden.

Men att använda det här argumentet för att försvara den nya tidens handelsavtal som det mellan EU och USA, TTIP eller mellan EU och Kanada, CETA, är inte relevant.

Dagens handelsavtal handlar inte om tullar, de handlar om investerarskydd, regleringar och patentskydd.

I går lade EU-kommissionär Cecilia Malmström fram sin plan för att rädda investerarskyddet ISDS kvar i handelsavtalet TTIP. Planen är bland annat att EU och USA i efterhand ska kunna komma överens exakt om hur en ISDS-dom ska tolkas, samt att investerare inte garanteras att samma villkor ska fortsätta gälla som när investeringen gjordes. Den andra punkten låter rimlig, men frågan är vad den egentligen innebär.

ISDS-domstolar skapades en gång för att hindra utvecklingsländers regeringar från att störa utländska investerares verksamhet genom expropriering eller “partiska” nationella rättssystem. Utvecklingsländerna var i desperat jakt på investerare och hade inte mycket att sätta emot. Frågan är om EU och USA nu ska acceptera samma demokratiinskränkningar som desperata utvecklingsländer accepterade.

Specialdomstolarna visar på ett övertydligt sätt att frihandel i dag inte står i konflikt med organiserade särintressen. Frihandeln så som den förhandlas fram idag – och detta är svårt att ta till sig för oss som är positiva till frihandel – står ofta i konflikt med demokratin.

Risken med de hemliga förhandlingar som nu pågår är nämligen att de främst styrs av företagens önskemål. Logiken i internationella förhandlingar är ofta att du som politiker företräder ditt eget lands företags intressen, snarare än allmänhetens intressen.

De svenska fackförbunden är i dag emot ISDS. Fackförbunden misstänker också att strejkrätten förhandlas bort och litar inte på att vi ska ha rätt att själva välja om vi vill bedriva välfärd i offentlig regi framöver. Miljörörelsen oroar sig till exempel för att fracking ska gynnas både i USA och Europa.

Oron är befogad. Phillip Morris har stämt australiska staten för inskränkningar i cigarettreklam, nederländska Achmea stämde slovakiska staten som ville ha en statlig sjukförsäkring och franska Veolia stämmer Egypten för att ha höjt minimilönen. Stämningarna i Världsbankens ISDS-domstolar har exploderat de senaste åren där främst stora oljebolag stämt fattigare länders regeringar.

Går det att enas om investerarskydd, regleringar och patentskydd som gynnar allmänheten i stället för företagsvinsterna? Tyvärr tycks de flesta politiker så desperata i jakt på de eventuella tiondelars tillväxt som den extra handeln kan ge, att de är beredda att kasta en del demokratiskt lagstiftande överbord.

Ett framtida avtal måste stärka konsumenter och löntagare. Jag vill inte ge upp idén om att det är möjligt. Men då måste Cecilia Malmström och näringsminister Mikael Damberg börja sätta samhällsintresset före företagsvinsterna.