Efterspelet till Saudiavtalet ger varken näringslivet eller ledande borgerliga opinionsbildare någon heder. Men tyvärr blir även regeringens egna tillkortakommanden mycket tydliga.
Regeringen beslutade efter viss betänketid (läs inre strid) att inte förlänga det militära samarbetsavtalet med Saudiarabien. I debatten som följt ligger fokus på Margot Wallströms kritiska kommentarer om Saudiarabien. Men det mesta tyder på att det saudiska missnöjet beror på att avtalet inte förnyades.
Själva beslutet var rätt i sak. Avtalet borde aldrig ha undertecknats. Avtalet är dessutom skandalomsusat. Det ledde till att Sverige genom ett bulvanföretag skulle bygga en vapenfabrik i Saudiarabien. I största hemlighet. Aktiekapitalet levererades av Försvarets forskningsinstitut (FOI) i en plastkasse med femhundra-sedlar. Det är svårt att tro att detta verkligen är en sann historia. Men det är den.
Den senaste veckans efterspel har två sidor. Den ena ger inte näringslivet och ledande borgerliga opinionsbildare någon heder. Den andra handlar om regeringens egna tillkortakommanden.
Kampanjen mot Margot Wallström är vettlös och ohederlig. Wallström är en av regeringens främsta tillgångar. Hon är erfaren och effektiv. Det är lätt att identifiera oppositionens intresse av att skadeskjuta henne. Kampanjen är varken snygg eller hederlig.
I själva verket används argumenten mot Wallström huller om buller och utan någon form av konsistens. Dagens Industris ledarskribent Johan Östberg skrev häromdagen att Wallströms kritik av Saudiarabien kunde spåras till ett tänkande som ”var drivande under kolonialismen”.
I samma tidning menade Emily von Sydow, som skrivit en Wallströmkritisk bok, att ”det är väl inte så många som applåderar 1 000 piskrapp som straff av en regimkritisk bloggare”, men att ordet ”medeltida” var problemet. Även Wallströms kritik mot Putin i en artikel i Svenska Dagbladet ”var så skarpt formulerad att Ryssland anklagade utrikesministern för historieförfalskning”.
Till och med DN:s chefredaktör Peter Wolodarski som tidigare anklagat Wallström för att vara eftergiven mot Ryssland var nu kritiskt till att hon talat om ”Vladimir Putins skräckvälde” och trodde att det inte lär dröja länge innan Ryssland kallar hem sin ambassadör.
Näringslivsmannen Tommy Jacobson klagade över att Wallström förödmjukat ”arabvärldens mäktigaste land” och att ”skattebetalarnas pengar” går till ekonomiskt stöd till Ukraina för att ”visa vår ståndpunkt i konflikten med ryssen”.
Men som vanligt toppar PM Nilsson genren med följande släng i DI: ”Först gav man Vänsterpartiet chansen att använda regeringen för att krossa välfärdsföretagen och nu låter man Miljöpartiet ge sig på försvarsindustrin, båda ivrigt påhejade av socialdemokratins oansvariga underavdelningar.” Smaka på följande formulering från PM Nilsson: ”Affärsförbindelserna mellan kungadömena Sverige och Saudiarabien är många decennier gamla och kröntes för tio år sedan med ett militärt samarbetsavtal.”
Någon jäkla ordning borde det väl ändå vara på en kritikers argument. Det enda säkra är emellertid att småskurenhetens demagoger kommer att vara bortglömda när dammet väl har lagt sig.
Sedan är det en annan sak att regeringen själv bäddat för den här situationen.
Man behöver inte vara en politisk Einstein för att fatta att avtalet med Saudiarabien inte kunde förlängas alldeles oavsett de rent sakliga skälen. Det stöddes bara av ett enda parti: Moderaterna.
En stark opinion inom socialdemokratin var och är emot. MP:s position var känd sedan länge. I stället för att agera strategiskt drogs frågan i långbänk. Under den tiden kom de så förhatliga läckorna in i bilden. I förra veckan läckte ett mejl ut som Stefan Löfvens statssekreterare Emma Lennartsson hade skickat där hon klagade på läckorna från regeringen. Det hela är förstås en smula tragikomiskt. Det läckta mejlet hade platsat i en Monty Python-sketch.
Läckor uppstår som regel när det råder oenighet och beror ofta på bristande tillit. Det är väl känt att Miljöpartiet inte sällan använde läckans politiska metod under samarbetet mellan S-V-MP i olika förhandlingssituationer mellan 1998 och 2006. Under Juholtkrisen var läckor inifrån verkställande utskottets möten vardagsmat. Sedan försvann de.
Man kan ana att många i den socialdemokratiska ledningen hellre hade varit jagade av vargar än journalister. Och att även traditionellt ”spin” hamnat i vanrykte. Kanske är detta bakgrunden till regeringens reaktiva snarare än proaktiva kommunikationsstrategi.
Ja, regeringen har uppenbarligen ett kommunikationsproblem. Saudiavtalet är bara ett exempel. Rent objektivt är den rödgröna regeringen så här långt tämligen dålig på att spinna sitt budskap.
Kanske beror det på all turbulens under det första halvåret med budgetdebaclet. Eller helt enkelt på en strategisk oförmåga. Eller för den delen en ovilja eller oförmåga att tala med journalister i andra former än presskonferenser, talepunkter och pressmeddelanden.
Politik är kommunikation. Kommunikation är budskap. Media en arena alla politiker måste erövra. I varje fall den som vill vinna eller behålla den politiska makten.
Och inte i onödan bjuda in kverulanterna på den tomma scenen.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
