Den brittiske premiärministern Gordon Brown tycks ha rest sig på nio. Nyss var han uträknad. Starka krafter inom Labour ville prompt avsätta honom. Utrikesminister David Miliband sågs som ett framtidskort. Själv skrev han en "jag är beredd"-artikel i The Guardian. Men sedan hände något. Vändpunkten inträffade under Labourkongressen i Manchester för ett par veckor sedan. Brown ingav förtroende. Han lyfte bland annat fram sin egen långa politiska erfarenhet. Och framhöll att i dessa kristider var det olämpligt med en "novis".
Browns gamle pressgeneral Charlie Whelan, numera på fackförbundet Unite, skrockade ljudligt på kongressens barer att det egentligen inte var Torys Cameron som avsågs, utan David Miliband. Sedan kom regeringsombildningen. Brown plockade hem Peter Mandelson från Bryssel. Denne überblairit låg en gång bakom Labours segertåg i brittisk politik. Till och med Blairs spindoctor Alastair Campbell har tagits till nåder. Rockaden stärker Browns ställning internt.
I The Observer skriver Andrew Rawnsley om varför "the crisis puts a spring in the Prime Minister's step". Skälet är att Gordon Brown visat handlingskraft i dessa turbulenta ekonomiska tider. Ansvaret för ekonomin måste vara vänsterns hemmaplan. Av flera skäl. En ekonomi i obalans drabbar främst de som har låga inkomster och som riskerar bli arbetslösa. Och för att väljarna i regel ger makten till politiker som kan sköta ekonomin.
Labour har hittills fortsatt det thatcheristiska arvet och accepterat många av de avregleringar de konservativa drev igenom under sina 18 år vid makten. Gordon Browns första åtgärd som ny finansminister 1997 var att införa nuvarande regelverk och självständighet för The Bank of England. Labour har också gullat med The city och den finansiella ekonomin. Det är ingen tillfällighet att de mest avreglerade ekonomierna – USA:s och Storbritanniens kraschat allra först. Paradoxalt nog förstatligar just dessa länder banker och kreditförluster.
Ändå symboliserar Browns återkomst något av ett hopp. Alla politiska partier – till höger och vänster – har under senare decennier drivits med i avregleringsvågen. Detta kan säkert skyllas på ideologisk förvillelse om man vill vara rättrogen. Vilket är vanligt bland vänsterkritiker. Senast uttryckte Carl Tham den typen av kritik på DN-debatt. Dessa kritiker bortser emellertid från att det är omöjligt för ett enskilt land att gå mot strömmen.
Nu står vi emellertid vid ett vägskäl och en ny historisk möjlighet. En ny balans mellan den reala ekonomin och den finansiella ekonomin måste etableras. Såväl nationellt som internationellt. Kapitalet behöver ett nytt globalt regelverk. Detta öppnar för politikens återkomst. Vänsters frågor står återigen på dagordningen.
Nu måste vänstern i Europa och förhoppningsvis en ny amerikansk president i USA vid namn Barack Obama peka ut en ny riktning för världen. Då kanske Browns kan gå mot ännu en vår. Som Roy Hattersley uttryckte det i New Statesman: "That man – a genuine social democrat – is about somewhere. The sooner he is back in Downing Street the better."
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
