I dag, sedan François Hollande svurits in som Frankrikes nye president, åker han till Berlin för att träffa förbundskansler Angela Merkel. Det är ett viktigt möte för dem, men också för resten av Europa. Frankrike-Tyskland måste ha en hygglig samtalston sinsemellan för att EU ska fungera.
På det personliga planet bådar det gott. Liksom Merkel är Hollande är en resonerande person, mycket mer än sin koleriske företrädare Sarkozy.
Politiskt är det mer komplicerat. Arbetslösheten når nya rekordnivåer. Regeringar faller som käglor på alla hårda nedskärningar. Tyskland riskerar bli isolerad i sin sparfanatism. Men förbundskansler Merkels stora förtjänst är att hon aldrig politiskt låter sig målas in i ett hörn. Så mötet med Hollande kan mycket väl bli en nystart.
Den självklara kompromissen är att hon säger nej till Hollandes vallöfte om en omförhandling av finanspakten, men att hon är beredd att vid sidan av den överväga ett antal tillväxtpolitiska möjligheter.
Nu finns det olika synsätt på vad som menas med tillväxtpolitik. Strukturella reformer som högern talar om, som sänkta lönekostnader och ytterligare liberaliseringar, tar tid att få genomslag. Det är bråttom, menar däremot vänstern, för de arbetslösa som bör sättas i arbete finns nu, och det är därför det behövs investeringar för en ökad efterfrågan.
Det saknas inte idéer. Kommissionen la i förra månaden tillväxtförslag och har antytt att Italien och Spanien kan få mer tid på sig att skära ner.
Symboliskt viktigt är att den tyska regeringen redan före dagens möte har välkomnat stora tyska löneökningar, som kan ge draghjälp åt omvärlden. Och Bundesbank har inte uteslutit att man kan medverka i en räntesänkning.
François Hollande måste i dag klara en balansgång på slak lina. Går Hollande för långt åt vänster, som den senaste socialistpresidenten François Mitterrand gjorde 1981, kommer marknaderna att straffa honom.
Och går han för långt i anpassning till den rådande åtstramningsideologin riskerar han att hjälpa besparingskritikerna till vänster och till höger om honom, Jean-Luc Mélenchon och Marine Le Pen, att öka sin röstandel vid det franska parlamentsvalet 10 och 17 juni.
Angela Merkel går också en balansgång. Flera av de förslag som finns på Hollandes önskelista vill också SPD, hans tyska partivänner ha, till exempel euroobligationer och finansskatt. Och helgens tyska delstatsval tyder på att Merkel, om hon vill regera vidare, kan behöva samförstånd med SPD.
Så mötet Hollande-Merkel markerar politikens återkomst till den europeiska arenan, efter siffernissarnas närmast totala dominans. Det är välkommet.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
