Bostadsbristens onda cirkel

Utan inkomst ingen bostad, och utan bostad ingen inkomst. Det är den onda cirkel som möter nyanlända i bostadsbristens Sverige.

Kvällens Uppdrag granskning ger en skakande bild av den onda cirkel som nyanlända svenskar fastnar i när de kommer till bostadsbristens Sverige. Människor som har fått asyl kan inte påbörja sina liv eftersom de inte hittar någonstans att bo.

Utan bostad, ingen rätt att delta i Arbetsförmedlingens etableringsprogram med svenskkurser, jobbcoachning och praktik. Utan etableringsprogrammet, ingen chans att få jobb och en inkomst. Utan inkomst, ingen bostad.

Så där sitter Samir, i ett tolv kvadratmeter stort rum på en flyktingförläggning i Vänersborg, och väntar på att hans liv ska börja. Han får några timmars svenskundervisning i veckan, det är allt. Och hur ska jag kunna lära mig svenska om jag aldrig får öva med någon som pratar svenska, undrar Samir. Han berättar att de albanska barnen på förläggningen hunnit lära sig arabiska. Men svenska, vem skulle lära dem det?

Utan inkomst ingen bostad, och utan bostad ingen inkomst. Det är en ond cirkel som spärrar in människor på trista förläggningar, inte sällan utslängda i obygden, långt från andra människor och framförallt: Långt från platser där det finns jobb.

Under femton år kunde vi ordna vanliga lägenheter åt asylsökande, säger Migrationsverkets operative chef Mikael Ribbenvik i P1:s Studio Ett. Men nu gör en kombination av kriget i Syrien, oroligheter på Afrikas horn och inte minst en akut bostadsbrist att Migrationsverket helt enkelt inte får tag på några lägenheter längre.

För att ge asylsökande tak över huvudet tvingas Migrationsverket upphandla tillfälliga boenden av privata entreprenörer. De är dyra, och har ofta undermålig standard. Dessutom kan de drivas av i princip vem som helst som har ”vandrarhemsliknande erfarenheter”. Till exempel av en person som lever av att spå människor i magiska tarot kort, som i Norberg.

Det borde bli enklare att bygga nya, tillfälliga bostäder, så kallade modulboenden. Helst i kommuner som Täby, som har kapacitet att ta emot många fler asylsökande. En del av etableringen, inte minst undervisning i svenska, borde gå att ordna även innan de nyanlända har fått en riktig bostad. Men elefanten i rummet är bostadspolitiken. Eller bristen på bostadspolitik.

År 2002 var det bostadspolitiska målet att: ”Alla ska ges förutsättningar att leva i goda bostäder till rimliga kostnader”. Bostadspolitiken skulle dessutom ”bidra till jämlika och värdiga levnadsförhållanden”. 2008 strök alliansregeringen ner målet till ”En långsiktigt väl fungerande bostadsmarknad där konsumenternas efterfrågan möter ett utbud av bostäder som svarar mot behoven.” Bostäder blev en vara bland andra, och medborgarna förvandlades till konsumenter.

Samir skulle nog ge Hyresgästföreningen rätt i att välfärden börjar i bostaden. Etableringspolitiken vi ärvt av Ullenhag och co. lider av många systemfel. Ett av dem är att den varit helt frikopplad från bostadspolitiken. Utan en social bostadspolitik lär det inte bli någon ordning på etableringen heller.