Sverigedemokraternas helvete

Ingenting tyder på att ”Give ’em hell”-inställningen kommer att mattas av under Jimmie Åkessons långsamma återgång till partiledarskapet.

Sverigedemokraterna har fått tillbaka sin partiledare. Jimmie Åkessons sjukskrivning är efter ett drygt ett halvår över. På bästa fredagsmystid, i en intervju med Skavlan, kunde han berätta om sin sjukdom och hur han ser på framtiden och politiken.

Jimmie Åkesson har säkert varit saknad av många inom SD. Men hans betydelse för partiets väljarstöd har varit överdriven, vilket opinionsmätningar har visat. Mattias Karlsson har som vikarierande partiledare kunnat fortsätta med den partilinje som han och Åkesson stakat ut, om än med lite mer nationalistiskt klarspråk.

Tråkigt nog slösade Skavlan bort dyrbar intervjutid med att älta det förflutna. Vi vet redan att SD är fullt av rasister och islamofobi, antiziganism och antisemitism. Det hade varit betydligt intressantare att få höra om Åkessons syn på landets 87 procent, de som inte stödjer SD. Och hans vilja göra livet till ett helvete för dessa.

För intressant nog berättade Jimmie Åkesson om sin inblandning i budgetkaoset i december – det SD-spel som tvingade fram både utropandet av nyval och den svagt förankrade decemberöverenskommelsen. Via sms till Björn Söder gav Åkesson sin välsignelse att fälla budgeten med orden ”Give ’em hell”.

Ge dem ett helvete.

Åkesson bekräftade också att SD kommer fortsätta fälla varje regering som inte vill minska invandringen eller förhandla om invandringspolitiken. Hans ord: ”De andra partierna kan inte bara fortsätta och tro att man kan ignorera oss. Om de fortsätter att ignorera oss kommer de få ett helsike”, sänder en tydlig signal om att framtida SD-registrerade spektakel förmodligen är att vänta.

Men samtidigt är uttalandet kanske lika mycket en beskrivning av hur den allt mer högljudda högerextrema falangen känner inför den toppstyrande kärna som leder partiet. Det är inte partiledarfrågan som är problemet för SD. Det är de allt tydligare positioneringarna mellan den partiledningssida som månar om att SD bevarar sin rumsrenhet, och den högerextrema sida som har intensifierats under Åkessons sjukskrivning – och varit Mattias Karlssons stora huvudvärk.

Att den av partiledningen ifrågasatte, men av nazister och nyfascister stöttade, William Hahne kuppade sig till ordförandeskapet i Stockholm stad är bara ett tecken på att de interna konflikterna inte går att dölja längre. Expo beskriver tydligt i en rad artiklar en strid som pågått länge, men som nu är öppet exponerad.

Och det är ingen strid mellan SD och yttre krafter – som Mattias Karlsson vill få det att verka som. De antidemokratiska krafterna är en del av SD och har alltid varit.

Det finns ingenting som tyder på att ”Give ’em hell”-inställningen kommer att mattas av under Åkessons långsamma återgång till partiledarskapet. Men paradoxalt nog kommer han med all sannolikhet själv bli utsatt för samma behandling av de extremister som börjat inta maktpositioner. Det kommer att påverka både partiet och väljarstödet.