Inför valet i Storbritannien har politiker från höger till vänster fullständigt gått bort sig i debatten om invandring.
Förra veckan startade valrörelsen inför det brittiska parlamentsvalet den 7 maj. Samma dag kunde hugade partiarbetare och Labour-sympatisörer köpa rödfärgade kampanjamuggar i Labours webbshop.
Kampanjmuggar är inget konstigt i det tedrickande Storbritannien. Det som förvånade var budskapet på muggen: ”Kontrollera invandringen”. Pinsamt och ovärdigt Labour, enlig Labours parlamentsledamot Diane Abbot. Men det värsta, påpekar Diane Abbot, är att ”kontrollera invandringen” faktiskt är ett av Labours fem främsta vallöften.
Hur blev det så här? En förklaring skulle kunna vara att invandringen till Storbritannien har ökat kraftigt de senaste 20 åren. Nästan åtta miljoner invandrade till de brittiska öarna mellan 1993 och 2013. Andelen utrikes födda i befolkningen är nu uppe i 12,4 procent. Det är en högre andel än i det klassiska invandringslandet USA, men lägre än i Sverige.
Dessutom har invandringen inte varit en belastning för Storbritannien. Tvärtom. En rad studier den senaste tiden har visat att invandringen varit en vinst för statskassan.
Inte minst gäller det den i Storbritannien så kontroversiella invandringen från andra EU länder. EU-migranterna är bättre utbildade än den genomsnittlige britten, och de betalar mer i skatt än de får i bidrag. Den fria rörligheten av människor inom EU har för övrigt haft samma positiva resultat för Sveriges ekonomi.
En viktigare förklaring är den häxbrygd som populistiska Nigel Farage och hans UKIP har lyckats röra ihop av britternas traditionella EU-motstånd och den ökande invandringsskepsisen. UKIP har fått eldunderstöd från den skrikiga kvällspressen, men UKIP hade fortsatt att vara ett parti i marginalen om inte deras budskap bekräftats av David Camerons konservativa Tories.
Cameron har försökt vinna tillbaka väljare från UKIP genom att kopiera delar av deras politik. Med motsatt resultat. 2010 gick Tories till val på att begränsa netto-invandringen till ”tiotusental”. Först efter det fick UKIP sitt stora genombrott i lokalvalen 2013. Invandringsreformen 2014 följdes av att UKIP blev största parti i valet till Europaparlamentet.
Storbritannien är ett långt rikare land i dag än det var för 20 år sedan. Samtidigt är det ett mer ojämlikt land. Klyftorna i det brittiska klassamhället har vidgats ytterligare. Det prekariat som Guy Standings beskriver omfattar allt fler, och den brittiska medelklassen stirrar skräckslagna genom välfärdens allt större maskor.
Den brittiske ekonomen Tony Atkins ställer i sin kommande bok (den borde översättas!) den viktiga frågan ”Inequality: what can be done?”. För politiker från höger till vänster som inte har något svar på den frågan är invandringen en bekväm syndabock.
Ojämlikheten borde vara vänsterns stora fråga. Eller som The Guardian-journalisten Owen Jones twittrade häromdagen: Seriously, Labour. Scrap your Farage wannabe mugs and give people some bloody hope.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
