Debatten om utrikespolitik och moral fortsätter. Medierna pressar stats- och utrikesministrarna att i tuffast möjliga ordalag fördöma länder som vi är kritiska mot, men har förbindelser med.
Alltför ofta glömmer man att det globala systemet för diplomati och säkerhet, till exempel i FN, bygger på att man inte bara umgås med dem man gillar, utan också med andra system, hur illa man än tycker om dem.
Tanken är att både öka säkerheten genom dialog för att förebygga konflikter, men också att påverka värderingar genom kontakter och öppenhet.
Finns det då ingen ”moralisk” utrikespolitik? Handlar allt bara om handel och affärer och spel under täcket för att gynna egna intressen?
Efter många års erfarenhet av EU-samarbetet är min uppfattning att en bra, låt oss gärna säga ”moralisk” utrikespolitik, handlar mer om vad man faktiskt gör än vad man säger.
Här skiljer sig EU-ländernas utrikespolitik i de flesta fall fördelaktigt från amerikansk, och definitivt från rysk och kinesisk utrikespolitik, även om det finns gott om exempel på motsatsen.
Europeisk utrikes- och biståndspolitik ska normalt ställa krav på transparens, främja demokrati och rättsstat, involvera medborgarna och bekämpa korruption. EU fokuserar förvisso på säkerhet, men också på fattigdomsbekämpning, utbildning, miljö- och klimatfrågor, till och med kontroversiella saker som reproduktiv hälsa, familjeplanering med mera.
Den är därför i grunden annorlunda än Kinas och Rysslands, men ofta även USA:s, som i en helt annan utsträckning helt simpelt främjar egna egoistiska, nationella intressen.
Kanske är det rent av bättre att känsliga länder köper vapen till sitt legitima försvar av Sverige, än av stormakter som ställer helt andra politiska krav än krav på demokrati?
Hur ska vi då behandla till exempel ett land som Kina? Kina är en enpartistat, där makten upprätthålls med våld och befolkningen förnekas de flesta mänskliga fri- och rättigheter.
Trots det är Kina idag en så tung internationell aktör att om vi till exempel ska komma åt klimatproblemet måste vi tala med dem. Men vi bör också göra saker.
När till exempel många kommuner och regioner i Sverige samarbetar med städer och provinser i Kina försöker man inrikta samarbetet på sådant som är bra för oss, men främst till nytta för den enskilde kinesen och som på sikt kan påverka deras värderingar i riktning mot öppenhet och demokrati.
Vårt östgötska samarbete till exempel handlar om elev-, lärar- och studentutbyte och om teknikutbyte och forskning kring medicin, miljö- och klimatfrågor, där vi aldrig försummar att påpeka att exempelvis en hållbarhetsinriktad stadsplanering för att åtgärda deras förödande miljökatastrof kräver att man involverar medborgarna.
Regimen stramar åt kontrollen i Kina, det är uppenbart. Men lika tydligt är att det rör på sig. Det starka intresset för miljön, liksom för studentutbyte och turism, innebär att debatten, de lokala kraven och protesterna växer. I det kan vi spela en roll genom att vidga kontaktytorna och påverka värderingarna i rätt riktning.
Självklart finns det oacceptabla förhållanden som vi ska protestera tydligt emot – som de brutala rättssystemen i Saudiarabien. Men att samarbeta om rätt saker är viktigare än att varje gång kasta ordet ”diktatur” i ansiktet på dem, med risken att de till slut slår igen dörren i ansiktet på oss. Vad har vi då vunnit?
Göran Färm, f.d. EU-parlamentariker (s)
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
