Det är trubbel i oppositionen. Efter den "historiska" presskonferensen med miljöpartiet gjorde Mona Sahlin en riktig pudel. Hon öppnade dörren på glänt igen och Lars Ohly satte fram snälla benet i glipan.
På ytan är det stora partiet elakt mot lilla vänsterpartiet? Mycket talar emellertid för att vänsterpartiet egentligen inte är så intresserat av ett samarbete. Så sent som i våras avvisade Lars Ohly alla förhandlingar och kompromisser före valet:
"Det skulle innebära att vi suddar ut vår profil. Kompromisser och överenskommelser är nödvändiga för att vi ska kunna påverka verkligheten, men det gör vi när vi väl sitter vid makten och ska samarbeta med andra. Inte inför ett val."
Med tanke på vänsterpartiets inre liv och kiv de senaste åren var ståndpunkten logisk. Men Ohly kritiserades hårt och satt med Svarte Petter i allmänhetens ögon.
Nu är det tvärtom. Mona Sahlin är en ful fisk som vill stänga stackars Lars Ohly ute. Frågan är om vänsterpartiets nya linje är taktiskt motiverad eller om det är fråga om ett reellt omtänkande. Partiet har inte varit ett under av klarhet. För ett tag sedan sa vänsterpartiets Ulla Andersson i radio att budgetreglerna ligger fast, dagen efter krävde hon och Lars Ohly på DN-debatt en omprövning av hela det ekonomiska regelverket. Detta bör i och för sig inte vara skrivet i sten. Men kasten hit och dit ger ett underligt intryck.
I lördagens intervju i P1 argumenterade Lars Ohly för ett samarbete, men tonfallet vittnade snarast om konflikt. Det troliga är att vänsterpartiet egentligen vill gå fram på ett helt eget program. Skälet är att partiet räknar med att vinna röster på att kunna driva en tydligare vänsterprofil. Historien lär att samarbete kan straffa ett litet parti, och fyraprocentspärren oroar vänsterpartisterna (och säkert även de övriga oppositionspartierna).
Miljöpartiet på sin kant vill inte ha med vänsterparitet att göra. Vänstern och de gröna är som hund och katt. Många miljöpartister hävdar att ett s-mp-alternativ kan bli större än s-mp-v-samarbete eftersom det då blir lättare att attrahera mittenväljare som ogillar ytterkantspartier.
Socialdemokratin är kluven. En del av partiet vill av historiska skäl inte samarbeta med ett före detta kommunistparti som fortfarande har ett och annat lik i lasten. Andra delar av socialdemokratin är skeptiska till miljöpartiet. Vänstern inom arbetarrörelsen fruktar att det skulle innebära en högervridning. Partiets industrialister misstror miljörörelsen.
En riktig soppa, helt enkelt. Socialdemokraterna behöver sätta ner foten.
Oppositionen har tagit allvarlig skada av de senaste veckornas gnabb. Den historiska alliansen mellan socialdemokraterna och miljöpartiet är ett logiskt politiskt ställningstagande för rättvisa och ekologisk omställning.
Och vänstern? En bred allians mellan tre partier borde vara logisk. Vänsterpartiet har sedan 1917 aldrig fått möjlighet att ta regeringsansvar. Efter drygt 90 borde det vara hög tid. Frågan är bara om vänsterpartiet är moget. Och om Lars Ohly egentligen vill.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
