Vattenfalls reptrick

Svenska Vattenfall har i åratal försökt försvara sin brunkolsbrytning med samma reptrick som kärnkraften. Nu får det vara nog.

I den lilla orten Zwentendorf vid floden Donau, 50 kilometer uppströms från Wien, står ett nyckelfärdigt kärnkraftverk. Om inte en folkomröstning kommit i vägen 1978 hade det blivit det första av tre planerade atomkraftverk i Österrike. Men kärnkraftsförespråkarna, med Bruno Kreisky och hans socialdemokratiska regering i spetsen, förlorade kärnkraftsomröstningen i november 1978 med en hårsmån.

Det fanns bara två alternativ, ja eller nej till att starta reaktorerna i Zwentendorf, och 50,5 procent av rösterna gick till nej-sidan. Då som nu var avfallsfrågan central. Hur ska det radioaktiva avfallet tas om hand och lagras? Då som nu var förespråkarna fulla av tillförsikt om att svaret heter ny teknik.

När det var dags för kärnkraftsomröstning i Sverige några år senare hade avfallsfrågan inte kommit ett steg närmare en lösning. Och efter kärnkraftsolyckan i Harrisburg 1979 vågade inget parti stå för en ”ja-linje”. Säkert spelade de österrikiska erfarenheterna in när de som inte ville börja avveckla den svenska kärnkraften direkt, delade upp sig på två olika röstsedlar: Linje 1 ”Energi för Sverige” och Linje 2 “Avveckla med förnuft”.

Tack vare Linje 2 slapp tveksamma rösta på det alternativ som (med rätta!) upplevdes som kärnkraftsförespråkarnas linje, och linje tre lyckades inte få majoritet.

Som av en händelse har kärnkraftsbolaget Vattenfall stora intressen i en annan industri som drivs av samma logik: Vi vet i ju för sig inte hur vi ska slutförvara avfallet, men vi fortsätter att ta upp bränslet ur marken i trygg förvissning om att avfallsfrågan löser sig med tiden. Det handlar så klart om brunkolet, den fossila energikälla som ger upphov till mest koldioxidutsläpp av alla.

Svenska Vattenfall har i åratal försökt försvara sin brunkolsbrytning med samma reptrick som kärnkraften. Genom så kallad CCS-teknik kan koldioxiden samlas in och pumpas ner i marken. Problemet är att tekniken är ohyggligt dyr, och på samma sätt som med slutförvaring av kärnbränsle finns det inga garantier för att inte koldioxiden börjar läcka ut. Om det sker ett massivt läckage, kan allt levande kvävas där läckan uppstår? Vattenfall har inga svar.

I veckan var Vänsterpartiets Jonas Sjöstedt vid Lausitzfälten i Brandenburg i östra Tyskland. Smutsbruna dagbrott som sträcker sig mot horisonten var en effektfull fond för hans lika tydliga som självklara budskap: Vattenfall måste få i uppdrag av sin ägare, den svenska staten, att avveckla sin kolbrytning och sina kolkraftverk.

Men att Vattenfall nu har bestämt sig för att försöka sälja sin tyska brunkolsverksamhet har förmodligen inte så mycket med den svenska opinionen att göra. I stället är den en anpassning till en allt radikalare tysk klimatpolitik som borde inspirera både S och CSU/CDU:s svenska partikamrater.

Energiewende omfattar inte bara en avveckling av kärnkraften. Till 2020 ska utsläppen av koldioxid minska med 40 procent jämfört med 1990-års nivå. Som det ser ut nu finns det ingen realistisk teknik för att ta hand om de enorma utsläppen av koldioxid från brunkol. Det finns ingen Linje 2 för brunkolen, den måste helt enkelt stanna i marken.