När konsten används i offentligt sanktionerade arrangemang riktade mot ungdomar bör man reflektera över det budskap man sprider, skriver polisen Martin Marmgren.
Jag har sedan jag blev polis störts och bekymrats av den enorma polarisering som finns kring polisen.
Många kollegor försvarar allt vi gör, oavsett hur illa det ser ut. Många belackare, ofta på den politiska vänsterkanten och inte sällan inom konsten, gör allt de kan för att framställa oss som fienden och legitima mål för hat och våld. Ofta uteblir det konstruktiva och nyanserade samtalet.
Jag jobbade kväll i mitt närpolisområde, Kista, under valborgsmässoafton. Medan jag och mina kollegor under en ungdomsfestival försökte avstyra bråk, hjälpa misshandelsoffer, ta hand om en avsvimmad flicka och på andra sätt se till att barn och unga inte råkade illa ut så sjöngs det från scenen om hur poliser är “horungar”.
Händelsen fick mig att tänka på teaterföreställningen “Marken Brinner” och den efterföljande debatten. Även då var det frågan om en kulturyttring som utmålade polisen, som kollektiv, som fiende och förövare. Även då reagerade jag med en text.
Eftersom den texten, att döma av svaret av Björn Karlsson ifrån teatergruppen, mer gav upphov till ilska än förståelse så gör jag ett försök till att förklara min syn på kulturyttringar med udden mot polisen, samt bemöta den kritik jag har fått.
Självklart skall konsten vara fri. Men när den används i offentligt sanktionerade arrangemang riktade mot ungdomar så borde man reflektera över vad det är för budskap man sprider. I den debattext som gruppen bakom “Marken Brinner” skrev angående förställningen är det tydligt att deras ambition var att ställa de boende i Husby mot polisen, som framställs som rasistiska mördare.
Den tankefiguren stämmer inte bara väldigt dåligt med verkligheten, där det snarare handlar om Husbybor mot kriminalitet, även om det också är en grov förenkling, utan är också direkt skadlig. Dels för polisen, men främst för Husbyborna, som är de som förlorar mest på polariseringen.
Björn Karlsson tyckte inte att jag borde ha yttrat mig alls eftersom jag inte “var där” och såg föreställningen. Detta trots att min text nästan uteslutande bygger på vad man själva har skrivit i debattartikeln och vittnesmål ifrån personer som var på plats.
Precis samma kritik fick jag av många kollegor när jag offentligt kritiserade dödsskjutningen av en 69-åring man i Husby. Att bara de som var där under ett ingripande har rätt att ha en åsikt är en vanligt förekommande tanke bland poliser. Det gör att nästan all kritik kan avfärdas med att ingen av kritikerna vet vad de pratar om.
Det tankesättet är ett effektivt sätt att skydda sig ifrån granskning och utveckling, oavsett om man är polis eller konstnär.
Jag inser dock att jag banaliserade den utsatthet skådespelarna kände på scenen, och det ber jag om ursäkt för. Det var dumt, och helt onödigt för att få fram min huvudpoäng – att man inte hjälper boende i marginaliserade områden genom att bygga på barriärer mellan ungdomar och myndigheter.
Min kritik mot att polisen i låttexter eller teaterföreställningar riktade till unga framställs som “horungar” eller förtryckande rasister innebär självklart inte att jag inte tycker att man bör kritisera polisen.
Man kan och bör kritisera både individuella ingripanden och strukturella företeelser. Jag har själv gjort det, både internt och externt. Kritik av polisen är essentiellt för ett demokratiskt samhälle. Men för att kritiken skall bli konstruktiv så krävs det både viss nyansering och en trovärdighet hos avsändaren.
En sverigedemokrat som går till storms mot hedersvåld kommer inte att göra särskilt mycket nytta, ens för hedersvåldets offer, då hen saknar trovärdighet i frågan. Om man utgår ifrån en polariserande och generaliserande nidbild av det/dem man kritiserar är risken uppenbar att kritiken bara kommer att vara ägnad att öka polariseringen.
Vi poliser begår ofta misstag, och ibland övergrepp, och vi brister konstant i självkritik. Hos oss existerar dessutom samma strukturella rasism som i resten av samhället. Vi behöver ta till oss och lära av kritiken.
Men kritiserar man genom att, om än indirekt, utmåla alla oss poliser som legitima mål för livsfarlig stenkastning, så får man också räkna med att själv bli kritiserad. Vår yttrandefrihet ger dessutom lyckligtvis även en polis rätt att kritisera en artikel, en låttext, eller en teaterföreställning.
Martin Marmgren, polis och debattör
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
