Framtiden är inte ett digitalt spöke

Teknikskiftet är inte ett digitalt spöke som bara låglönejobben kan rädda oss ifrån. Vi måste se framtiden som något vi kan påverka, inte bara anpassa oss till.

Ödestro och uppgivenhet präglar vår tid.

Det är politiska förhållningssätt som ofta ger sig till känna i samband med ekonomiska kriser. Som på 1970-talet ­– och nu på 2010-talet. Återigen gör många gällande att jobben håller på att ta slut. Som om antalet arbetstillfällen vore något givet, omöjligt att påverka.

Vi har återigen fått en diskussion om att arbete åt alla är en illusion och att vi borde dela på de ”allt färre” jobb som finns kvar. Även den moderata strategen Per Schlingmann har satt fingret i luften och förklarat att ”arbetslinjen” nu är passé. Som politisk rekommendation är det problematiskt.

Debatten om arbetsdelning kan också kopplas samman med teknologiska förändringar. Redan på 1970-talet skapade den tidens datorer en hotbild inför framtiden. Fackförbundet SKTF fattade ett kongressbeslut om att datoriseringen var ett hot mot jobben. Grafikerna kämpade för att sättarna som gjorde tryckfärdiga original med blytyper skulle få behålla jobben och Fria Pro turnerade med ”Typerna och draken”.

Man kan förstå den där rädslan och oron inför framtiden. Men det är lätt att glömma att nya behov och arbetstillfällen, ofta mer intressanta, uppstår hela tiden. Historien har visat att arbetet inte tagit slut, att den teknologiska och ekonomiska utvecklingen skapat nya behov och jobb. Kapitalismen har uppvisat en enorm förmåga till både förstörelse och förnyelse.

Men historien lär oss också att arbetets frukter och arbetstiden inte fördelas rättvist om inte en synlig politisk hand får möjlighet att verka jämsides med den osynliga handen – som ett politiskt och förmänskligande element i förhållande till marknaden.

Nu står vi återigen mitt i ett stort teknikskifte. Och därför har vi en ny debatt om arbetet. Debatten i sig är nödvändig och viktig. Den så kallade digitaliseringen kommer att innebära betydande samhälleliga förändringar. Men debatten är onödigt dystopisk.

I boken ”The Second Machine Age” skriver Erik Brynjolfsson och Andrew McAfee att dagens omställning bara kan jämföras med ångmaskinen och den industriella revolutionen. Det är lätt att glömma alla tekniska skiften som vi sett sedan dess. Exempelvis var förbränningsmotorn minst lika revolutionerande. Men en bok om framtidens teknikskifte säljer mindre och skapar färre rubriker om den spelar ner de förändringar som väntar. Och det är lätt att överbetona det unika i det som sker nu och här.

Svenskt Näringsliv och många borgerliga debattörer använder digitaliseringen som argument för att världen nu är så himla ny att allt gammalt kan och bör förpassas till sophögen. Nyligen presenterade Stefan Fölster på ”Reforminstitutet” en alarmistisk rapport om alla jobb som kommer att försvinna framöver. Allt det här kokar ner till att samhället och arbetslivet måste förändras i grunden.

”Trösklarna” måste sänkas. Fler låglönejobb ska frälsa oss från jobblösheten. Kollektivavtalen bör ”moderniseras”. Fackföreningarna är mer eller mindre obsoleta om de inte gör som arbetsgivarna vill. Fasta anställningar och arbetsplatser där man har en långsiktig relation mellan anställda och arbetsgivare är bara inte att tänka på.

Arbetsgivarna frammanar ett digitalt spöke som bara låglönejobben kan rädda oss ifrån.

Det vi i stället behöver är en mer ambitiös politisk agenda. Ett arbetsliv där det finns en dialog och ett samspel mellan arbetsgivare och fackföreningar är en grundval för såväl utveckling och tillväxt som rimliga arbetsvillkor för de anställda och ett rättvist samhälle. Precis som under tidigare teknikskiften har dagens datorisering och digitalisering initialt lett till stora vinster för vissa grupper i samhället. Dessa måste jämnas ut för att samhället inte ska bryta isär.

Om den tekniska utvecklingen leder till efterfrågan på mer kvalificerade jobb behöver vi mer utbildning på bredden och inte bara i toppen. Starka fackliga organisationer motverkar en uppsplittring av arbetsmarknaden i vinnare och förlorare. Det är en fråga om hur vi fördelar produktionsresultatet och arbetstiden på ett rimligt, rättfärdigt och rättvist sätt.

Roland Paulsen beskriver absurditeterna i dagens så kallade arbetslinje i boken ”Vi bara lyder”. Den är i grunden kontrollerande och övervakande. Det har varit mer piska än morot. Eller piska för dem där nere. Och mycket morötter för dem där uppe.

I stället behöver vi en arbetslinje som ger individerna makt över sina egna liv. Fokus har generellt legat på att incitament för ett ökat arbetsutbud på något magiskt sätt skulle minska arbetslösheten. Att efterfrågan på arbetskraft i grunden avgör sysselsättningsnivån har på ett lika mystiskt sätt försvunnit från dagordningen.

Nu håller debatten på att förändras och vidgas. Många talar om behovet av ökade investeringar i exempelvis bostadsbyggande och infrastruktur och om att revidera den ekonomiska doktrin som cementerades till dogm i samband med 90-talskrisen. Vidare behöver den offentliga sektorn anställa fler för att kunna göra sitt jobb och möta framtida gemensamma utmaningar.

Även om Sverige inte är sämst i klassen i Europa är arbetslösheten fortfarande oacceptabelt hög. Det är kort sagt dags att höja de politiska ambitionerna. I grunden handlar det om vilket samhälle vi vill leva i och hur vi ska inrätta samhället så att alla ska kunna leva ett anständigt liv.

Vägen dit går via arbetet. Vägen dit går via att återerövra framtiden som något vi kan påverka och inte bara anpassa oss till.