En ny global vänster borde söka inspiration hos Ernst Wigforss, anser två australiska statsvetare.
De australiska statsvetarna Winton Higgins och Geoff Dows studie om Ernst Wigforss – “Politics against pessimism: Social democratic possibilities since Ernst Wigforss” – är förvisso ett idolporträtt. Det innebär problem, inte minst vetenskapligt.
Men Higgins och Dow har poänger som gör deras verk till viktig läsning, även utanför de övertygade socialdemokraternas krets. Författarna driver tesen att Wigforss kan tjäna som inspiratör för en ny global vänster.
Higgins-Dow påpekar att det – häpnadsväckande nog – inte existerar någon biografi om Wigforss. De missar därmed Paul Lindboms biografi Ernst Wigforss- Socialistisk idépolitiker (Tidens förlag 1977) Men en hel del är ändå känt påpekar författarna, inte minst via Wigforss omfattande självbiografi.
Den vuxne Wigforss framföddes på Lunds universitet, där han examinerades inom en bred flora av kurser. Politisk teori, matematik och filosofi överskuggades småningom av lingvistik och språkstudier (Wigforss behärskade tydligen ett dussintal språk). År 1913 disputerade han på en avhandling om södra Hallands folkmål.
Wigforss antidogmatism gjorde att han aldrig lät sig övertygas helt av en enda -ism, inte ens marxismens stentavlor. År 1906 gick Wigforss med i SAP och två år senare gav han ut sitt första verk om socialistisk teori, som recenserades välvilligt i Tiden av ingen mindre än Hjalmar Branting.
Redan vid denna tid har Wigforss grundlagt sitt primat, angående den politiska gärning som ska bli hans liv: demokrati. För Wigforss kom demokratin alltid först. Socialismen måste ständigt underordnas demokratin. Därav Wigforss tvivel angående marxismen som ”the alpha and omega” av socialistisk teori, skriver Higgins-Dow.
Det andra nyckelbegreppet för Wigforss var frihet. Han kunde använda sitt starka frihetspatos på alla nivåer av sin politiska gärning, inte minst i dialog och konflikt gentemot liberalismen. Wigforss beskrev själv sin politiska övertygelse som ”en helt känslomässig socialism”, vilket inte får tolkas antiintellektuellt (det vore den extremintellektuelle Wigforss främmande).
I stället utgick Wigforss från ett moraliskt patos, som även gav sig uttryck i känslor, exempelvis hans glödande ”vita ilska” gentemot nazismen. I samlingsregeringen 1939–1945 protesterade han – med en vrede som halvt skrämde vettet ur de som drabbades – ständigt mot eftergifter gentemot Nazityskland.
Socialdemokrati har beskrivits som ”ett politiskt projekt som eftersträvar teknokratisk korporativism med politikens primat som motivering” (Ingo Schmidt). I denna teknokratiska dimension – Socialdemokraternas konstruktion av välfärds-Sverige som social ingenjörskonst – existerar Wigforss avgörande konflikt med sitt eget parti.
Inom socialdemokratin fanns tanken om att samhället kunde regleras utifrån vetenskap. Men tanken på expertvälde gick på tvärs mot Wigforss övertygelse om demokratins primat. Wigforss menade att i en demokratisk stat måste människor föra sina liv utifrån egen fri vilja.
Wigforss socialistiska övertygelse syntes tydligast i synen på storföretag och ekonomisk organisation. Han ansåg att fritt företagande var en självklar del av en demokrati, men att den större ekonomin krävde att storkapitalets ”fåtalsvälde” underordnades demokratisk kontroll. Wigforss menade att både Sovjetunionens kommunism och USA:s kapitalism i praktiken utgjorde icke-demokratiska oligarkier.
Angående kapitalism ansåg Wigforss att socialister är tvingade att tolerera ett visst mått av ekonomisk ojämlikhet i samhället, som stimulans för utveckling. Men det vore odemokratiskt och anti-frihetligt att acceptera den grad av ojämlikhet som storkapitalet kräver, enligt Wigforss. Frihet för Wigforss innebar även rätten att tämja marknaden. Det var här som hans stora strid gentemot liberalismen existerade, i skarp polemik mot framför allt Herbert Tingsten.
Författarnas idolporträtt av Wigforss tar sig ibland formen av en textmässig motsvarighet till socialismens bildmässiga dyrkan av De Stora Männen. För Higgins och Dow är Wigforss en symbol för optimism. Politikens optimism. En optimism som författarna menar borde känneteckna just socialdemokrati. Socialdemokrati måste göra motstånd mot idén att demokratisk politik inte kan åstadkomma förändring, anser de. Men från 1970-talet och framåt har den svenska socialdemokratin förlorat kontakten med arvet från Wigforss, skriver Higgins och Dow.
För Higgins-Dow utgör Wigforss öppna, anti-dogmatiska och ständigt experimenterande engagemang i begreppen frihet, demokrati och optimism en modell för en ny global vänster. Wigforss tjänar som modell för författarna, för tanken att hegemonier – som kan synas försänkta i berggrunden – alltid går att utmana.
De menar att en nutida Wigforss-inspirerad socialdemokrati kan påpeka det fortsatta värdet av ”useful wealth”: social trygghet, social rättvisa och demokratisering. ”Social democratic possibilities have never been as salient as they are today. History will not lightly forgive those who neglect them.”
Från mitt eget perspektiv, som expert på fascismens likaledes optimistiska – men antidemokratiska – ultranationalism, måste jag hålla med angående det närmast panikartade behovet av en demokratisk politisk vision, narrativ och framtidstro som skiljer sig från det svartbruna mörkret.
Om detta för vänstern innebär idolisering av den vitglödande antifascisten Ernst Wigforss så inte mig emot. Sämre förebilder har människor förvisso haft.
Henrik Arnstad, är författare och journalist.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
