Ett dystopiskt parallellsamhälle

Migrationsverket och facken måste få större mandat att agera mot oseriösa och kriminella så kallade arbetsgivare.

Företag som utnyttjar människor för 19 kronor i timmen. Pass som undanhålls och skapar en gisslansituation, arbetstillstånd som säljs för dyra pengar. Kvinnor som tvingas till sex – ja, ordet är väl egentligen våldtas – innan de kan få ut sin lön.

Det är så svensk arbetsmarknad ser ut för tusentals migranter som kommit till Sverige på jakt efter ett bättre liv än det de lämnat.

Vi har välkomnat dem hit. För den som jobbar skulle gränserna och möjligheterna vara öppna. Det var väl det som var alliansens och Miljöpartiets tanke när de förenklade för arbetskraftsinvandringen 2008 – att låta arbetslinjen genomsyra migrationen.

Dagens Nyheters granskande och skakande reportageserie ”De osynliga” visar att reformen fått groteska konsekvenser på vissa ljusskygga delar av svensk arbetsmarknad. Reportagen synliggör ett dystopiskt parallellsamhälle som det nästan är svårt att ta in att det existerar. Sida vid sida med dagens skrianden från höger efter en mer restriktiv flyktingpolitik visar granskningen på en obegriplig naivitet från samma beslutsfattare – samt skamlös amoralitet bland “arbetsgivarna”.

Det finns lagar och regler i Sverige som ska skydda utländska arbetstagare, precis som svenska. Arbetsgivare ska kunna straffas om arbetsförhållandena inte följer arbetsmiljölagar. Men efter att ha läst vittnesmålen i DN är det uppenbart att varken arbetstagare skyddas eller arbetsgivare straffas.

För att få komma till Sverige och arbeta behövs ett erbjudande om jobb och därmed ett arbetstillstånd, om man inte är EU-medborgare. Redan vid utfärdandet av tillstånden borde kontrollen vara hårdare, för att inte tala om under och efter det utförda arbetet. Vem erbjuder arbetet? Till vilken lön? Vilka arbetstider gäller? Finns det ett reellt behov av arbetet eller är det en pappersprodukt?

Trots att alliansregeringen och Miljöpartiet för ett år sedan lovade att skärpa reglerna för att upptäcka och stoppa missbruk av arbetskraftsinvandringen, visar DN-reportagen att det inte fick någon effekt i praktiken. Det räcker inte med att ”arbetsgivare kan bli utsatta för kontroller” eller att uppgifterna om arbetsvillkoren ”ska lämnas på heder och samvete”.

Migrationsverket och facken måste få större mandat att agera mot oseriösa och kriminella så kallade arbetsgivare.

Arbetsmarknadspolitiskt brukar alliansen tala sig varma för att vi behöver lägre ingångslöner och enklare vägar till enklare jobb. Genom ett arbete ska man kunna skapa sig ett drägligt liv. När den politiken paras med migrationspolitiken visar ”De osynliga” vilken typ av samhälle vi får.