Nej, flyktingar är inga nyttomaximerande individer.
Det finns ingen allomfattande migrationsteori som kan förklara varför människor migrerar. Det finns push–faktorer: fattigdom, otrygghet, våld. Det finns pull: jobb, säkerhet, fred. Men vilken faktor är viktigast?
Ekonomer har länge velat se migration som ett resultat av en enskild individs kostnadskalkyl: Så mycket kan jag tjäna på den här sidan av gränsen, så mycket på den andra. Lägg till kostnaden för själva resan, och en beräkning på risken att bli arbetslös i mottagarlandet, och migrationsrörelser borde gå att förutsäga med hjälp av en snabb titt på skillnaderna i timlön mellan olika länder och priset på flygbiljetter.
Ett uppenbart problem med att se migranter som nyttomaximerande individer är att det som bekant inte finns någon ”economic man”. Alla människor är inbäddade i sina familjer, sina nätverk och sina sammanhang. En individs migration är ofta en del av ett helt hushålls försörjningsstrategi. Ett sätt att sprida risker. Det är klokt att låta någon i familjen migrera till en annan arbetsmarknad – in till staden eller till grannlandet. Om skörden slår fel, om någon blir sjuk eller mister jobbet kan hen skicka hem pengar.
Dessutom är priset på flygbiljetter en dålig proxy för migrationens kostnader. Människor som migrerar norrut från den fattigare delen av världen måste ju vara beredda att betala mycket mer än så. Arbetskraftsmigranter vänder sig ofta till någon form av jobbförmedlare. Det kan handla om åtskilliga månadslöner, ibland en hel årslön för att få tillgång till ett jobb som hembiträde i Hongkong eller byggnadsarbetare i Qatar.
De allra flesta flyktingar flyr över närmaste gräns. Flyktingar som vill ta sig in i EU måste betala vad det kostar att korsa unionens elektroniskt övervakade gränser utan papper. Möjligheten att få inresevisum blir svårare ju större anledning du har att lämna ditt land.
Med ett svenskt pass, ett av de värdefullaste i världen, kan du resa utan visum till 173 länder. Människor med irakiskt pass kan resa till 31 länder, med afghanskt pass bara till 28. Det du betalar smugglaren för är att sänka risken: ju mindre pengar du har, desto fler faror och strapatser måste du räkna med.
En kontakt i mottagarlandet, en släkting eller en bekant, kan sänka migrationskostnaderna rejält. Någon som kan ge råd om resrutten och rekommendera en smugglare, någon som kan ställa upp med en soffa att sova på den första tiden i det nya landet, kanske tipsa om ett jobb.
Att tidigare migranter kan sänka kostnaderna för dem som kommer efter är därför en viktig förklaring till hur dagens migrationsmönster ser ut. Migranter följer upptrampade stigar, och dagens migration kommer att ge upphov till migration längs med samma transnationella korridorer i framtiden.
Så vad kan vi egentligen veta om migrationen över Medelhavet? Här finns alla ingredienser för ökad migration. I Europa finns pull: en åldrande och på sikt krympande befolkning, och alltså ekonomier som kommer att behöva arbetskraft utifrån. På den afrikanska sidan av Medelhavet, alla push–faktorer som läroboken listar: Krig och konflikter, förtryck och stora ungdomsgenerationer som upplever att de har lite att förlora.
Ta Algeriet, till exempel. Afrikas till ytan största land. 39 miljoner invånare, 70 procent av befolkningen är under 30 år. Stora oljetillgångar, och så mycket naturgas att Algeriet är en av världens största gasexportörer. I övrigt: inte mycket att vara optimistisk över.
Algeriet är i dag en genommilitariserad kvasidiktatur, där den 78–årige presidenten Abdelaziz Bouteflika suttit vid makten i 16 år. Protester bröt ut och kvästes brutalt när han lät sig omväljas för ytterligare en mandatperiod i fjol. Landet plågas av öppna sår från det fasansfullt blodiga inbördeskriget på 1990–talet, som bröt ut sedan islamisterna som segrade i det första verkligt demokratiska valet i Algeriet förbjöds och drevs under jorden. Till det: förtrycket av den stora folkgruppen berber eller amazigh.
Ett algeriskt pass tar dig till 46 länder, nästan uteslutande i Afrika. En universitetsexamen tar dig nästan ingenstans. Mätt i inkomst per invånare står den algeriska ekonomin och stampar sedan slutet av 70–talet. Trots oljan och gasen. De jobb som finns fördelas efter kontakter, har du inga sådana har du ingen chans. Här finns inga brödköer, men kön till visumavdelningen på franska ambassaden ringlar sig runt flera kvarter.
Under de senaste åren har de flesta flyktingar som tagit sig över Medelhavet från Algeriet varit människor från Afrika söder om Sahara. En anledning till att de inte varit fler är att den algeriska militären med våld upprätthåller ett förbud mot otillåten migration från den algeriska kusten. Migranterna, harragas, utsätts för misshandel, godtyckliga arresteringar och brutala utvisningar.
De enda flyktingar som tolereras i Algeriet är de västsahariska. De kanske 90 000 västsahariska flyktingar som enligt UNHCR finns kvar i lägren i öknen kring staden Tindouf används som en bricka i ett destruktivt maktspel med grannlandet Marocko. En lågintensiv konflikt mellan Algeriet och Marocko har hållit gränsen stängd i över tjugo år, och tjänat som ursäkt för militärer att vara rustade till tänderna och ha ett förlamande stort inflytande på samhällena på båda sidor om gränsen.
I dag är Algeriet som sagt framför allt ett transitland för migration till Europa från länder söder om Sahara. Men det är inte otroligt att allt fler av dem som i skydd av nattmörkret går ombord på smugglarnas båtar kommer att vara Algeriets egna invånare. Ingredienserna för ökad migration finns där: en ung befolkning, politiskt förtryck, korruption och transnationella stigar upptrampade till den tidigare kolonialmakten Frankrike.
Och så den kanske mest svårberäknade faktorn i migrationsekvationen: hopp. Det är ju hoppet om ett bättre liv som får människor att ge sig av. Hopp om att få använda sin utbildning, hopp om att få det lite bättre än sina föräldrar, hopp om att få uttrycka sina åsikter. Hopp kan också få människor att vilja stanna kvar. Och är det något som det finns brist på i Algeriet är det hopp.
Lisa Pelling är utredningschef på Arenagruppens tankesmedja Arena Idé.
Det här var ett utdrag från Magasinet Arena #3 2015. Vid citering vänligen referera till Magasinet Arena. Magasinet Arena #3 2015 finns i butik från och med 9/6. Köp nr 3 2015 här. En prenumeration av tidningen kan beställas här >>
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
