Enormt svår balansgång väntar Cameron

I valet spelade David Cameron det nationella kortet väl. Men det är nu sanningens minut stundar.

David Cameron spelade högt och vann. Tories valseger i början av maj blev en särskilt obehaglig överraskning för alla opinionsinstitut som förutspått ett jämnt val.

Ett skäl – bland flera – var att Cameron spelade det nationella kortet på ett skickligt sätt. Han sa ja till de skotska nationalisterna SNP:s krav på en folkomröstning om självständighet.

Trots att det blev ett nej minskade inte stödet för SNP. I valet i maj tog SNP nästan alla mandat i Skottland. Labour utraderas. Tory hade ändå inga parlamentariker i Skottland. I resten av landet bet ”hotet” om att en kommande Labour-regering skulle bli beroende av de skotska nationalisterna i SNP.

Cameron lovade dessutom en folkomröstning om EU. Först skulle han omförhandla Storbritanniens EU-villkor och sedan ge folket möjlighet att säga ja till förhandlingsresultatet eller rösta för ett brittiskt utträde.

Därigenom fick han tillfälligtvis tyst på sina egna EU-kritiska för att inte säga EU-hatiska parlamentariker. Och lyckades dämpa väljarflödet till de starkt nationalistiska EU-motståndarna i UKIP.

Ja, the rest is history. Cameron regerar vidare. Men nu kommer sanningens minut. Nu behöver Cameron leverera. Han måste erbjuda Skottland något slags federalistisk överenskommelse. Men en realistisk kalkyl pekar ändå mot att Skottland förr snarare än senare bryter sig loss. När anden väl har släppts ur flaskan är det svårt att locka tillbaka den.

Men den riktigt stora utmaningen blir britternas relation till EU. I samband med Queen’s Speech (regeringsförklaring författad av Cameron men framförd av Drottningen!) utlovades en folkomröstning senast 2017. Kanske kommer omröstningen redan nästa år. Vilket innebär en enorm tidspress.

Cameron har i och för sig redan inlett en turné i de viktiga EU-länderna. Men det kommande förhandlingsresultatet är ett helt oskrivet kort. Grundproblemet är att Storbritannien (i varje fall de konservativa) snarare hade sett att EU hade varit som EFTA. Det vill säga i huvudsak ett samarbete om frihandel och tullfrihet.

Britterna hyllar den inre marknaden men är kritiska till EU-politik i övrigt (det kallas detaljstyrning och klåfingrighet). Det politiska EU har aldrig passat det gamla stora imperiets självbild. Cameron vill ge de nationella parlamenten möjlighet att överpröva EU-beslut. Ha garantier för att inte bli en andra rangens medlem i relation till euroområdet.

Men framför allt vill britterna begränsa invandringen och antalet EU-migranter genom olika slags välfärdsinskränkningar. Den nya regeringens första beslut handlade om att begränsa Europadomstolens domvärjo i Storbritannien beträffande mänskliga rättigheter.

Hur mycket av särlösningar för britterna är resten av EU berett att acceptera?

Kritiken mot EU:s tillkortakommande finns inte bara bland olika slags missnöjespartier utan tvehågsenheten är minst lika stor i en rad etablerade partier. Nederländerna var med när fördraget om att inrätta Kol- och stålunionen undertecknades 1951. Men har på senare tid i hög grad lierat sig med Cameron. Kritiken mot politisk detaljstyrning från Bryssel delas av politiker och medborgare runt om i Europa.

Problemet är i grunden följande: EU lägger sig i och fattar beslut om det ena och andra. Men har inte levererat lösningar på de grundläggande ekonomiska utmaningarna. De senaste tio åren kan beskrivas som ett förlorat decennium.

Fortfarande står EU:s ekonomier och stampar. Vägen framåt kanske går via ett smalare EU som ger medlemsländerna mer handlingsutrymme i den ekonomiska politiken och samtidigt etablerar mer ekonomiska muskler på EU-nivå.

Är det möjligt att ta ett steg bakåt och ett åt sidan – för att samtidigt kunna ta ett steg framåt? Möjligen är detta en from förhoppning. Men det är i varje fall en möjlig väg ut ur dagens dödläge.

En sak är dock säker: David Cameron kommer inte att lotsa igenom en sådan omgestaltning av EU-projektet. Han skulle rösta emot den.