Bild: Kevin Baird/Flickr.
Bild: Kevin Baird/Flickr.

Låt oss hoppas att Annika Strandhäll och hennes regering har samma mod som 70-talets politiker.

Det är klart att staten ska bestämma hur föräldrar ska dela upp föräldraförsäkringen.

Vi kan ju inte med skattepengar eller socialavgifter finansiera en ojämlik samhällsutveckling. Vilket vi har gjort ända sedan föräldraförsäkringens begynnelse. Det var heller aldrig grundtanken med föräldraförsäkringen, den enda socialförsäkringen med överlåtelsemöjlighet.

Oavsett vad en tycker om statens inblandning i ”familjens angelägenheter” kan en inte förneka att det är politiska reformer som gjort att Sverige är ett av de mest jämställda länderna i världen.

Som Annika Strandhäll påpekar i SVT: Anledningen till att svenska kvinnor är där de är i dag, med störst deltagande på arbetsmarknaden i hela världen, är att politiker på 70-talet hade modet att besluta om särbeskattning, en generell barnomsorg och en generös föräldraförsäkring.

Ett jämställt uttag av föräldradagarna handlar såklart till stor del om kvinnors arbetsliv, löneutveckling, karriärmöjligheter och framtida pension. Men det handlar också om barnets rätt till båda sina föräldrar, och båda föräldrarnas rätt till anknytning till sitt barn. Och i icke-traditionella familjekonstellationer handlar det om barnets rätt till alla sina “föräldrar”.

Det har Delegationen för jämställdhet i arbetslivet tagit fasta på i det slutbetänkande den lämnade till regeringen igår.

Den vill se en tredelad föräldraförsäkring. Fem månader ska öronmärkas för vardera förälder och fyra månader kan fördelas mellan dem. Två av de fyra månaderna ska dessutom gå att överlåta till någon som inte är biologisk förälder till barnet, vilket öppnar för dem som inte lever i traditionella parförhållanden.

Den nya utformningen ska utvärderas efter fem år och om den inte gett avsedd effekt kan en individualisering bli aktuell.

Det är lovande för Sveriges samhällsutveckling. Låt oss nu hoppas att förslaget stärks upp upp med en bra, trygg och flexibel barnomsorg som kan ge ensamstående föräldrar avlastning och större möjlighet att delta på arbetsmarknaden.

Låt oss också hoppas att Annika Strandhäll och hennes regering har samma mod som 70-talets politiker.