Rationella och långsiktiga lösningar på Greklandsfrågan har inte en chans mot EU:s helvetesapparat.
Under den kommande veckan avgörs förmodligen dragkampen mellan Grekland och EU om hur skuldkrisen ska hanteras.
Alla med förståndet i behåll inser att man med en statsskuld på 175 procent av BNP inte löser någonting alls genom att höja momsen eller sänka pensionerna. Vill EU ha en verklig lösning krävs en stor skuldavskrivning och ett stimulanspaket. Detta krav upprepades i förra veckan i Financial Times av en rad namnkunniga ekonomer med Joseph Stiglitz i spetsen.
Men sådana rationella och långsiktiga förslag har inte en chans mot den helvetesapparat som EU skapat med sin stabilitetspakt, och de rådande fantasierna om att sparsamhet skapar tillväxt.
Varför är EU-kommissionen så rigid och omedgörlig? Den grekiske premiärministern Alexis Tsipras hade i en omtalad artikel i Le Monde nyligen två teorier.
Den ena är att EU-kommissionen känner sig tvungen skyla över misslyckandet för de egna krislösningsteorierna. Den andra är att man vill statuera ett exempel, genom att förödmjuka de som opponerar mot besparingsmanin.
Den senare teorin är tankeväckande. För vad skulle hända om Grekland fick en generös deal av EU, IMF och Europeiska centralbanken? Man kan ana att ett antal andra länder med liknande skuldproblem då skulle ställa sig upp och ropa: Men vi då?
Kalkylen kan alltså vara att om man förnedrar grekerna rejält skulle det gå att skrämma bort väljarna från att rösta på den vänsterpopulistiska rörelsen Podemos, som hittills sett ut att kunna ta hem det spanska parlamentsvalet i höst.
Portugal har en ännu större statsskuld än Grekland. Där har Partido Socialista (PS) presenterat ett anti-sparprogram på 55 punkter, som helt strider mot EU:s stabilitetspakt. Detta har betytt att man fram till nu i opinionsmätningarna legat jämsides med den borgerliga regeringen. Men ett fördjupat kaos i Grekland skulle kunna ta bort chanserna till en PS-seger i parlamentsvalet i Portugal i september.
Det är också osannolikt att en generös och permanent lösning av Greklandsfrågan – om den kräver beslut av andra medlemsländer – skulle godkännas av till exempel Finland.
Där ingår sannfinländarna numera i regeringen. De har hittills varit emot allt stöd till Grekland. Och inte blir den lusten större av att den finländska regeringen måste spara 4 miljarder euro de kommande åren. Den är en bild av det absurda i systemet att ett land som Finland – som inte misskött sin ekonomi – ändå hamnar i eurofällan.
Vad som än händer i Greklandsfrågan, ska man alltså utgå från att det inte blir en permanent och positiv lösning. Som så ofta i EU-sammanhang kommer man att muddle through, att tråckla sig vidare, på något sätt.
Skälet till att verkliga och positiva lösningar skjuts från framtiden, beror på att sådana lösningar skulle var ett dödligt hot mot sammanhållningen inom euroblocket. Däri ligger en stor tragedi.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
