Svensk politik präglas allt mer av en osedvanligt kompromisslös hållning. Det höga tonläget förlorar vi alla på.
Triangulering är på modet bland politiska kampanjmakare. Mittens rike är en politisk plats många sägs göra anspråk på. Men som partierna och väljarna överger. Eller rättare sagt: De borgerliga partierna och borgerligheten överger det politiska mittfältet.
De tidigare borgerliga mittenpartierna har dränerats på väljare sedan alliansen tillkom inför 2006 års val. Och i ett europeiskt perspektiv har partier nära mitten uppenbara problem.
Socialdemokratiska partier som samlat väljare i en bred koalition från vänster-mitten och vänsterut tappar mark och befinner sig nu i ett slags existentiell kris. Samma sak gäller för många av de liberala partier som tidigare kunde kategoriseras som socialliberala. De hade ofta en överbryggande roll mellan höger och vänster, mellan arbetarklass och borgerlighet.
De tyska liberalerna har suttit i förbundsdagen sedan 1949 men hamnade under spärren i förra valet. I Storbritannien tappade Liberaldemokraterna i majvalet merparten av sina mandat i underhuset och parlamentsgruppen är nu nere i åtta (av totalt 650).
I ett skandinaviskt sammanhang fanns länge en kulturradikal axel mellan vänstern och delar av borgerligheten som markerade distans mot högern, statskyrkan och kungen. När de borgerliga partierna vann valet 1976 efter 44 år i opposition förklarade Thorbjörn Fälldin att regeringens politik skulle vila på ”mittenpolitikens grund”.
Så sent som 1993 gav dåvarande folkpartiledaren Bengt Westerberg och SKTF:s (i dag Vision) ordförande Sture Nord ut boken ”Välfärdsstatens vägval och villkor”. Den är historia av flera skäl. Inte minst eftersom Westerbergs efterträdare har övergett flera av Folkpartiets välfärdspolitiska positioner från den tiden.
Den nyliberala och nykonservativa rekylen har ritat om den politiska kartan i grunden. Och till detta kommer framväxten av starka högerradikala och högerpopulistiska främlingsfientliga partier runt om i Norden.
Därför präglas svensk politik av ett så hårt tonläge och en osedvanligt kompromisslös hållning. Den påminner om låsningarna mellan republikaner och demokrater i USA.
Och det finns teaparty-tendenser även i gamla Svedala, inte minst i många borgerliga medier. Göteborgsposten hade länge en resonerande liberal ledarsida men nyligen bytte linje och personal. PM Nilsson är en annan skribent på Dagens Industri än på Expressen. Ju mindre ideologisk konflikt desto högre tonläge. Och ja, många på vänsterkanten svarar med samma mynt…
Centern har konverterat till riksdagens mest aggressiva nyliberala röst. Kristdemokraterna rör sig nu högerut. Moderaterna, ja, maktpolitiskt möjligen ett parti med statsbärande ambitioner men i grunden ett högerparti. Om Birgitta Ohlsson skulle ersätta Jan Björklund lär vi knappast se ett återupplivande av Bengt Westerbergs pragmatiska socialliberalism.
Och från ledande företrädare inom ”näringslivet”! trummas det på i samma riktning. Som när Sören Gyll (tidigare Volvochef och ordförande för Svenskt Näringsliv) med flera i Dagens Industri i fredags ville skrota Decemberöverkommelsen (DÖ) och öppna för samtal och förhandlingar med Sverigedemokraterna.
Någon borde påminna Gyll om att DÖ kom till eftersom de borgerliga partierna unisont sa nej till förhandlingar och efter att Sverigedemokraterna deklarerat att de skulle fälla varje budget som inte gick dem till mötes om invandringen.
Det mörknar i Sverige och Skandinavien. Tonläget skärps. Sans och vett är allt mer en bristvara. Det är hög tid att tänka utanför den nyliberala och nykonservativa boxen.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
