Förr sade man ”Gör din plikt, kräv din rätt” med spets mot överheten. Nu riktas orden i motsatt riktning.
Sommaren anlände med en svärm av politiska moralismer. Det började när maj tog slut och Stefan Löfven laddade upp inför S-kongressen.
Han förklarade i uppfordrande ton att föräldrar behöver ta bättre ansvar så att deras barn gör läxor i stället för datorspel, kommer i tid till skolan, tar av sig attitydkepsen och inte längre studerar det de vill, men det näringslivet vill ha, för att göra sig “anställningsbara”.
Underförstått: om vanligt folk inte rycker upp sig kommer regeringen aldrig nå målet om lägst arbetslöshet i EU.
Han vände missnöjespolitikens grundsyn upp och ner. Det var nu eliten som knorrade över folket.
Vändningen verkade ge etablissemanget klartecken för en uppdämd längtan att säga sin mening. Några dagar senare angrep Birgitta Ohlsson (FP) i indignerad stil unga som nobbar lågavlönade “skitjobb” och i stället tar idén om valfrihet på allvar. Tobias Billström (M) läxade upp journalisten Somar al Naher för att ha kritiserat en omänsklig väg till medborgarskap med moralismen “Du borde vara tacksam”.
En framgångsrik entreprenör, Sebastian Siemiatkowski, följde upp med en kritik av svensk kravlöshet. Och i kulturdebatten hördes klagorop över hur unga i förorter bråkar på biblioteken.
Man fick känslan av att stå på en upplyst kulle och se ut över ett samhälle i upplösning.
Stefan Löfvens uppmaningar var inte särskilt anmärkningsvärda. Men när orden kommer från en statsminister aktualiseras ett samhällskontrakt mellan två parter: staten och medborgarna. Då gäller det att även staten säger: Nu gör vi det här, vi satsar, vi lånar, vi tar en risk för att få ner massarbetslösheten men ska det funka måste ni också hjälpa till.
Nu är problemet att staten inte säger något sådant. Den tar inga risker alls. I stället står den handfallet inlåst i gammelliberala doktriner inför de mål den satt upp. Då faller enkla ord om moralisk uppryckning ut som thatcherismer; om hur unga människor ska tvingas upp i gryningsdimman, hungra, frysa och bli som folk i bruna kartongfabriker.
I Danmark inleddes vandringen mot politisk invandringsskräck och islamofobi med en storm av liknande moralismer, men där var de ensidigt riktade mot “de främmande”. I Sverige verkar måltavlan vara de som slagits ut från arbetslivet, inte anses “anställningsbara” eller vägrar underordna sig statens direktiv. Kort sagt “de oskötsamma”.
Förr sade man “Gör din plikt, kräv din rätt” med spets mot överheten. Nu riktas orden i motsatt riktning. De får gensvar och fylls av mening i en samtid när den nyliberala epoken långsamt börjat ersättas av den hårda konservatismens återkomst.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
