Krisen är inte bara Greklands. EU faller samman mitt framför våra ögon.
Ödesdagarna har kommit och gått de senaste veckorna i den grekiska skuldkrisen. Men det handlar egentligen knappast om Grekland längre. Vad vi ser är en större tragedi för hela Europa.
Minns ni glädjeruset när euron etablerades? De som anslöt sig skulle släppa sin nationella suveränitet för stora ekonomiska fördelar. Euroländerna skulle få stabilitet, tillväxt och välstånd.
Kvällen innan euron lanserades för 16 år sedan rymde den dåvarande tyske finansministern Oskar Lafontaines tal drömmen om ett allt mer enat Europa. Den gemensamma valutan skulle skapa ”en gradvis konvergens i levnadsstandard, en fördjupad demokrati och en verklig europeisk kulturs blomstring”.
Men vi fick ingenting av detta, utan raka motsatsen. Det blev ingen stabilitet, utan återkommande kriser, som nödtorftigt lappats ihop i sista minuten.
Den starka tillväxten uteblev. IMF:s databaser avslöjar att Grekland, Italien, Portugal och Spanien 1989–1998 hade en BNP på goda 4–6 procent. Men att man därefter under euroåren fått se en mer än halverad tillväxt. Det blev heller ingen konvergens i levnadsstandard, utan större klyftor mellan norr och söder.
Vi fick ingen fördjupad demokrati, utan en urholkad demokrati. Där folkets vilja i allmänna val uppfattas som en störning, som man inte kan ta någon hänsyn till.
Tro det eller inte, det är ofta kloka men olyckliga människor som sitter på finansministermötena och i Europeiska rådet. Men de är inlåsta i ett ekonomiskt fängelse. Ett fängelse som tvingar dem att förödmjuka grekerna, för att inte spanjorer, portugiser, irländare och italienare också ska göra uppror.
De flesta av Europeiska rådets ledamöter inser att verkligt statsmannaskap innebär att man måste kunna erkänna och korrigera stora egna misstag, som euron är. Men samtidigt förstår de att säger de sanningen kraschar systemet.
Alltså upprepar EU samma destruktiva sparkrav i tron att det nästa gång ska bli ett annat resultat. Ett beteende som var Albert Einsteins definition av vansinne. Det här är alltså inget grekiskt ödesdrama, utan en stor europeisk tragedi vi bevittnar.
Samtalen i Bryssel i veckan har bland annat handlat om hur hög momsen på medicin i Grekland ska vara och till vilket år pensionsåldern ska höjas. Det borde förstås inte ta dagar och nätter att hitta en kompromiss.
Men nu är svårigheterna oöverstigliga därför att Europatanken drastiskt försvagats. Alla tycks vara sig själv närmast, i takt med att nationalismen blivit allt starkare.
Vi märker bristen på solidaritet och empati i alla frågor, nu senast i den havererade planen för en kvotfördelning av flyktingar.
Det är nu bara dagar och timmar innan Grekland tvingas ställa in betalningarna. Men EU:s kroniska oförmåga att fatta beslut innebär också att slutliga sammanbrottet för den europeiska unionen rycker allt närmare.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
