Borgerlig vantolkning av jämlik vård

I diskussionen om ”jämlik vård” är det tydligt att borgerliga politiker inte vill att samhällets struktur ska bidra till mer jämlikhet.

Det är intressant hur begreppet ”jämlik vård” har kommit att politiseras under den borgerliga regeringsperioden. Tidigare var det ett oproblematiskt begrepp. Alla visste att vården – liksom skolan eller skattesystemet eller socialförsäkringarna – hade en kompensatorisk uppgift.

Att det handlade om att fördela efter behov. Att själva vårdorganisationen skulle kompensera för klassamhällets tillkortakommanden. Och därmed, i sin struktur, verka för ett mer jämlikt samhälle.

En gemensam syn i denna fråga finns inte längre. Det kunde man konstatera under ett antal seminarier i ämnet under måndagseftermiddagen i Almedalen.

Det som på ytan ser ut som att alla är överens: Jämlik vård är toppen, visar sig snart beror på att politiker på varsin sida om skalan pratar om helt olika saker.

För borgerliga sjukvårdspolitiker handlar det om att samma sjukdom ska ge samma vård och att vården ska vara lika bra i Haparanda som i Örebro.

Att ohälsa är intimt förknippat med klass och socioekonomi är inte intressant. Att våra vanligaste folksjukdomar, som hjärtinfarkt och diabetes, är dubbelt så vanliga bland personer i arbetaryrken som bland tjänstemän vet såklart dessa politiker. Men de tycker inte det är viktigt att motverka det. Att mellan fem och tio år skiljer i medellivslängd mellan olika tunnelbanehållplatser i Stockholm vet de också. Men de tycker inte det är viktigt att motverka det.

Men det är kanske inte någon överraskning. Vi har sett det i skolpolitiken, i skattepolitiken och socialförsäkringspolitiken. Och såklart i sjukvårdspolitiken.

Borgerliga politiker vill inte att samhället ska kompensera för klassamhällets orättvisor. De offentliga strukturerna ska inte verka för mer jämlikhet.

Inom sjukvården har man till och med byggt in ökad ojämlikhet i själva systemet. Genom att ge vårdgivarna betalt för en kvart-tjugo minuter per besök utestänger själva strukturen de med störst behov.

De med störst behov kanske inte ens hinner komma in i rummet och hänga av sig kappan innan femton minuter har passerat. Eller hinner göra sig förstådda med hjälp av en tolk innan besöket är över.

Förhoppningsvis är denna era nu över. Sjukvårdsminister Gabriel Wikström (S) har inte glömt klassaspekten utan satt ett mål att ”de påverkbara hälsoklyftorna” ska slutas inom en generation. Äntligen någon med vilja att förändra.