Den europeiska unionen är sommaren 2015 mitt inne i sin största kris någonsin. Hanteringen av Greklandskrisen länder inte unionen till heder.
Under måndagskvällen fick jag ett sms från det hårt sargade Grekland. Min gamla vän var på väg till Syntagmatorget för att demonstrera. Han skrev att ”David har vågat utmana Goliat”.
Grekland närmar sig nu timmen noll. Vi kan stå inför en avgörande scenförändring med högst osäkra konsekvenser. Syrizaregeringen har utlyst en folkomröstning om EU:s och IMF:s lånevillkor till den 5 juli. Fyra år har gått sedan Giorgos Papandreou föreslog samma sak. Den gången satte EU p för en grekisk folkomröstning.
EU:s och IMF:s åtstramningsdoktrin är ett misslyckande av monumentala proportioner. Grundtesen var att offentliga nedskärningarna visserligen skulle vara smärtsamma på kort sikt men sedan följas av en ekonomisk återhämtning. Det var en dålig teori. För i stället blev det tvärtom.
BNP har minskat med 25 procent. En krympande ekonomi innebär bland annat att skatteintäkterna minskar. Skatteuppbörden lämnade redan tidigare ett och annat att önska. Grekerna tilltro till staten har knappast ökat de senaste åren. Steg för steg har EU:s svältkur gjort en svag ekonomi ännu svagare. Banksystemet har fram tills nu hållits under armarna av krediter från ECB. De senaste dagarna har Grekland sett en klassisk ”bankrusning”.
Vid ett ja i folkomröstningen skulle Grekland acceptera EU:s och IMF:s villkor. Alexis Tsipras kommer då att avgå. Den logiska konsekvensen är i så fall nyval och en ny grekisk regering. Men Syrizaregeringen rekommenderar ett nej i folkomröstningen. Om inte solen plötsligt börjar gå upp i öster blir det med stor sannolikhet ett nej.
Rädslan för det okända och okontrollerbara kan förstås tvinga fram en ny överenskommelse i sista stund. Diskussionerna pågår ännu sent på tisdagskvällen, och kommer fortsätta under onsdagen. Ett utträde ur euron framstår emellertid som allt mer trolig. Redan under tisdagen ställde Grekland på sätt och vis in betalningarna då ett stort lån till IMF förföll. EU har inte velat, inte förmått eller inte kunnat presentera en långsiktig lösning som vänder den dystra ekonomiska utvecklingen.
Är nästa steg att återinföra drachman? Då kan den grekiska regeringen sätta sedelpressarna i arbete för att få fart på det monetära blodomloppet igen. Förmodligen skulle omställningen vara både komplicerad och smärtsam på kort sikt. I bästa fall skulle den grekiska ekonomin kunna återhämta sig på lite längre sikt.
En lågt värderad drachma kan stimulera turismen och göra grekiska varor billigare för omvärlden. Vänsterregeringen kan socialisera konkursmässiga banker, skaffa sig kontroll över kreditströmmarna och försöka genomföra en radikal fördelningspolitik. Men det finns också en baksida.
En återgång till drachman skulle koppla bort Grekland från den globala ekonomin. Åtminstone på kort sikt. Och kostnaden för importerade varor skulle flerdubblas. Grekland blir fattigare än tidigare. Men de kan ta sig ur denna permanenta depression.
Men att lämna EMU är en sak och att lämna EU en annan. Geopolitiska skäl talar för att EU-länderna vill ha kvar Grekland i unionen. Och Grekland vill förstås vara en del av den inre marknaden och exempelvis ingå i EU:s jordbrukspolitik. På sikt måste EU (och IMF) hitta en rimlig överenskommelse om landets skulder, som blir än mer omöjliga att betala med en lågt värderad drachma. Prognosen att EU förr eller senare tvingas ta dessa gigantiska kreditförluster borde oroa en och annan europeisk makthavare.
Den europeiska unionen är sommaren 2015 mitt inne i sin största kris någonsin. Hanteringen av Greklandskrisen länder inte unionen till heder. Krisen har blottlagt EU-projektets grundläggande svagheter. EU lämnar Grekland åt sitt eget öde. Men Grekland kan återta makten över sitt eget öde.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
