Om Gustav Fridolin var ens i närheten av att tala med samma engagemang om miljön som om skolan skulle Miljöpartiet ha allt att vinna.
INNEHÅLL:
Magistern, nej förlåt, språkröret Gustav Fridolin tar oss med på en exposé över den svenska bildningens historia. När samtliga viktiga årtal från 1814 och framåt ska nämnas försvinner de intressanta detaljerna. De om hur föräldrar och elever har tvingats bli konsumenter. Och hur lärandet är en gemensam process där vi alla måste hjälpas åt.
Språkröret har inte glömt bort miljöfrågorna. Fridolin riktar välförtjänt kritik mot hur Miljöpartiet missat att lyfta fram dess betydelse. Nyheterna uteblir dock, liksom konturerna på innehållet.
När talet egentligen skulle vara slut bestämmer sig Fridolin att tacka Fredrik Reinfeldt och Annie Lööf för att stå upp för en värdig flyktingpolitik.
ANALYS:
Miljöpartiet har i dag lagt ett riktigt bra förslag om hur regeringen vill jobba med att minska ojämlikheten i skolan. Det enda möjligtvis märkliga är att det ju är socialdemokratiskt politik – som S har drivit flera år.
Nog för att det är utbildningsministern som står på scen och håller tal. Men Miljöpartiet har stora problem i opinionen. Och det är ett parti som tycks sakna riktning. På MP-kongressen för bara ett par veckor sedan var det bostadspolitiken som stod i fokus. Nu är det plötsligt skolfrågan som partiet vill lägga krut på.
Visst, det finns en poäng med att den rödgröna regeringen, vars samarbete inte varit friktionsfritt, signalerar att man är på samma bana. Men i en fråga där S är betydligt starkare, varför då inte låta dem lägga hela det skolpolitiska förslaget? Samtidigt skulle Miljöpartiet kunna lägga fram ett klimatpolitiskt förslag.
För om det är något som behövs är det att Miljöpartiet återerövrar miljöfrågan. För första gången på sex år, sedan det misslyckade klimattoppmötet i Köpenhamn, finns det momentum i frågan. USA lägger förslag, Kina kommer med nya mål och till och med påven framstår som radikal. Här skulle Miljöpartiet lunna lägga förslag som gör att Sverige på nytt tar ledartröjan i klimatpolitiken – men några nyheter på det här området finns inte med.
Vi är många som undrar var den svenska regeringen har tagit vägen. Och tro mig, det duger inte att som Fridolin när han talar i Almedalen bädda in miljöpolitiken i begrepp som utvecklingsoptimism, sammanhållning och kreativitet. Vet han ens själv vad han vill säga med det?
Talets sista del är dess bästa. Efter en vår där borgerliga politiska företrädare och opinionsbildare tävlat om att gå så nära SD som möjligt utan att helt kliva över linjen är det två personer som förtjänar beröm: Fredrik Reinfeldt och Annie Lööf.
Det uppmärksammar Fridolin – vilket känns som en enorm lättnad efter att ha lyssnat på Ebba Busch Thor och Jimmie Åkesson de två föregående dagarna. Nu råder dock masspsykos i den borgerliga sfären och man kan misstänka att han åtminstone på den flanken talade för döva öron.
KÄNSLA:
Som en mellanstadieklass upplever en lektion med en överengagerad lärare en solig dag. De är för väluppfostrade för att våga stoja, men har zoomat ut för länge sedan. Ingen kan tvivla på att Gustav Fridolin brinner för bildning. Men miljöpartisterna på plats hade nog längtat efter en miljöpolitik som inte var inbäddad i ”utvecklingsoptimism” eller ”kreativitet”.
Först när flyktingpolitiken kommer på tal vaknar publiken på riktigt. Men till nästa Almedalstal gör språkröret bäst i att ta fram strykpennan. Lagom mycket är bäst – även om Fridolin själv hävdar att Sverige inte längre är landet lagom. Och för allt i världen: Hitta tillbaka till klimatpolitiken.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
