Extraledare: Grekerna mot väggen

Frågan är om inte Grekland borde ha föredragit en Grexit. Inför allas åsyn har ett litet EU-lands hopp om självständighet krossats.

Tidigt i måndags morse nåddes enighet mellan Greklands vänsterregering och de europeiska långivarna om nya nödlån. Det är ingen kompromiss i den demokratiska och respektfulla anda som många av oss trott att euron skulle föra med sig. Det var nog bara mest en dröm.

De mäktiga euroländerna i norr, med Tyskland i spetsen, har nu i allas åsyn krossat ett litet medlemslands hopp om självständighet. Nobelpristagaren Paul Krugman kallar det ”ren hämndlystnad”. Han menar att de betungande ekonomiska sparkrav som EU tvingar på grekerna, och som bankekonomer och ekonomijournalister nu sitter i radio och TV och kallar ”reformer”, egentligen inte är det viktigaste.

Det handlar om makt och politik. Om att näpsa en folkvald regering som har ifrågasatt EU:s besparingsmani och kraven på ekonomisk uniformitet.

De som har följt den tyske finansministern Wolfgang Schäuble under de senaste veckornas förhandlingsturer ser ett mönster: Han vill visa sitt förakt för motparten genom att behandla dem som luft, som om de egentligen inte finns.

Trots att alla hans finansministerkollegor i ett tidigare skede har fått grekernas senaste papper påstår Schäuble att han inte fått det. Vid ett annat tillfälle har han förnekat att han ens läst vad Alexander Tsipras skrivit.

När alla läskunniga ser att grekerna har gjort stora eftergifter från gamla positioner har Schäuble sagt att man inte har sett några förändringar alls i Greklands position. Denna gemena inställning till den andra sidan är ingen slump.

Den som försöker syna vad som har skett i förhandlingarna mellan Grekland och långivarna de senaste veckorna ser att en majoritet av euroländernas finansministrar aldrig har haft något intresse av att nå något som helst resultat.

Flera av långivarna har offentligt sagt att man inte haft något förtroende för den tidigare finansministern Yannis Varoufakis. När denne lämnat och ersatts av en ny, mindre provokativ finansminister, borde de vara nöjda. Men då byter trojkan spår och talar om att en allmän tillit saknas för Grekland.

Att i de allra senaste dagarnas slutskede kasta in ett antal nya politiska förslag om begränsningar av fackliga rättigheter, som till exempel inte finns med i det papper som Grekland folkomröstade om, tyder också på att man velat provocera, snarare än att nå en pragmatisk kompromiss.

Till de mest kränkande nyheterna för grekerna hör en klausul om att varje politiskt beslut som det grekiska parlamentet tar ska kunna upphävas av trojkan.

Det är en gammal tysk dröm att Grekland ska bli en ekonomisk koloni med förmyndare utifrån. Drömmen har återkommit då och då under de senaste fem åren, men har hittills alltid avvisats. Kravet har alltså slutligen gått igenom nu när de flesta kunnat enas om vikten av att knäcka den grekiska vänsterregeringen.

EU-teknokraterna skyler sig med att de inte är ideologer. Presidenten för eurogruppens finansministrar, holländaren Jeroen Dijsselbloem har sagt att ”om man går in på den ideologiska sidan av saken, då kommer vi inte att uträtta någonting”.

Men är också demokratin en farlig ideologi som man måste hålla sig borta från?

Vi måste inse att det hos EU-eliterna finns en stark rädsla för folkviljan. För dem är det livsfarligt med en folkvald vänsterregering som ifrågasätter själva systemet med besparingar och en strikt ekonomisk uniformitet. Redan nu finns liknande eurokritiska alternativ inte så väldigt långt från regeringsmakten i Spanien, Portugal, Italien, Österrike och Frankrike.

Den grekiske premiärministern Alexis Tsipras har, som en kommentator beskrivit saken, natten till måndagen korsfästs av de starkare euroländerna. Hur ska han inför hemmaopinionen kunna försvara alla de eftergifter han har känt sig tvungen att göra – och som inskränker den grekiska självständigheten?

Tsipras var satt under en enorm press. I slutskedet handlade det om en Grexit eller ta trojkans krav. Huvuddelen av den kluvna grekiska hemmaopinionen vill ju – som Tsipras – inte lämna euron.

Frågan är om detta inte var ett felval. En statsbankrutt och en Grexit, med allt kaos det skulle medföra, kan ändå på sikt ge en omstart. Men det har tydligen aldrig på allvar prövats av den grekiska regeringen.

Merkel & Co betalar ett högt pris för att – skenbart – hålla ihop eurosystemet. Hur ska man i fortsättningen kunna ta ordet ”demokrati” i sin mun, när de starkaste öppet krossar den svagaste?

Samtidigt som brutaliteten varit slående är trixandet om Grekland och euron avslöjande för unionens oförmåga att fatta gemensamma beslut. EU har inte stärkts av det som beslutats om Grekland.

Europa har nog aldrig stått inför en lika stor kris som i dag.