Amorteringskrav räcker inte

Hushållens skuldsättning är resultatet av en medveten politik. Den politik som krävs måste innehålla mycket mer än ett – i och för sig rimligt – amorteringskrav.

Riksrevisionen har sedan 2011 gjort sammanlagt nio granskningar av den svenska etableringspolitiken. I somras sammanfattade de sin analys av statens insatser för nyanlända med två konstateranden:

Ett: Etableringen på arbetsmarknaden skulle gå snabbare om fler nyanlända bosatte sig i tillväxtkommuner. Två: storstadskommunerna, där tillväxten och sysselsättningen ökar mest, tar emot relativt sett allt färre nyanlända.

Anledningen till denna skevhet är såklart bristen på bostäder i de stora städerna. Där jobben finns, finns inga bostäder. Där bostäderna finns, finns det inga jobb.

Bostadsbristen drabbar alla som försöker ta sig in på bostadsmarknaden, såväl nyanlända som ungdomar. Enligt Hyresgästföreningen är andelen unga som saknar egen bostad den högsta någonsin. Över 350 000 unga vuxna står utan bostad, en ökning med 18 procent på två år.

Inget annat land i Europa upplever en så snabb urbanisering som Sverige. Trots detta byggs det färre bostäder i Sverige än i exempelvis våra nordiska grannländer.

Bristen på bostäder är en viktig orsak till att så många hushåll har höga skulder. Bostadsbristen driver upp priserna, och tvingar människor att låna allt större belopp för att ha råd att bo rimligt nära jobbet. Lånebrasan har eldats på av låga räntor.

Hushållens höga skuldsättning, som inte bara oroar regeringen och cheferna för Riksbanken, Finansinspektionen och Riksgälden, utan också EU, OECD och IMF, har dock flera orsaker.

Problemet är inte bara bostadsbristen, utan också att bostadsbyggandet under många år har haft haft slagsida åt byggandet av bostadsrätter. En allt större andel av de bostäder som byggs är bostadsrätter, medan hyresrätternas andel krymper. Den här trenden har förstärkts av att många kommuner sålt ut och privatiserat delar av allmännyttan.

Sedan 1990-talet har det skett en enorm omfördelning från offentlig skuldsättning till privat. I stället för att de kommunala bostadsbolagen lånar och bygger hyresrätter, måste enskilda personer gå till banken och låna till en bostadsrätt. Den som inte har råd att låna är utlämnad till en dyr och otrygg andra- och tredjehandsmarknad.

Nyanlända, som måste ha en folkbokföringsadress för att få rätt till etableringsinsatser, är de som drabbas värst. De tvingas i många fall betala ockerhyror för falska adresser, och sedan bo undermåligt i garage, lager och källarförråd.

Den här omfördelningen från offentliga lån och investeringar till privata skulder är resultatet av en medveten politik. Den politiska vändning som krävs för att lösa bostadsbristen måste innehålla mycket mer än ett – i och för sig rimligt – amorteringskrav.

Det är välkommet att regeringen nu gör vad de kallar ”den största bostadspolitiska satsningen på över tio år”. Det ambitiösa men helt nödvändiga målet är att det ska byggas minst 250 000 bostäder fram till 2020.

Det blir bostäder för dem som kommer att bygga det nya Sverige: ungdomar, nyanlända och alla som följer tillväxten från landsbygden till de växande storstäderna.