Den revolutionära islamismen är ett mycket allvarligare hot än vi vill förstå. Det är dags att bli tydlig.
I går presenterade inrikesminister Anders Ygeman åtgärder mot de svenskar som ansluter sig till ISIS. Men det är bara en detalj i ett större sammanhang.
Situationen är mer skrämmande än de flesta verkar vilja förstå. Till exempel använder regeringen, och de flesta andra, fortfarande det vaga begreppet “terrorism”, när de borde tala om en distinkt politisk fiende: den revolutionära islamismen.
I SR:s Filosofiska rummet beskrev konfliktforskaren Wilhelm Agrell i våras läget som ett redan pågående tredje världskrig. Han följde sedan upp tanken i Aftonbladet. Jag tror han har rätt. Det är där världen befinner sig.
Krigsförklaringarna kom redan hösten 2001 och var ömsesidiga. Men det är först nu, efter den arabiska vårens nederlag och ISIS genombrott, som situationen expanderat. Konfliktlinjerna är oklara och röriga. Men det är den revolutionära islamismen som nu driver kriget framåt.
Dess anhängare kontrollerar territorier i Syrien, Irak, Libyen och Nigeria. Och de är inblandade i offensivt gerillakrig i ett nästan sammanhängande landområde från Pakistan i öster till Mali i väster, med tillfälliga terrornedslag i storstäder över hela världen. De flesta stormakter är redan inblandade i strid: Saudiarabien, Turkiet, Iran, USA, Frankrike och Storbritannien.
För en tid sedan undrade Jenny Nordberg varför svenska feminister tiger om den revolutionära islamismens övergrepp. Hennes anklagelse kändes onödigt tillspetsad. Men jag undrar också, inte om just feminister, men varför svenska radikaler i allmänhet verkar så loja.
ISIS dödar allt vänstern står för. De drivs av våldsamt kvinnohat. De följer rasismens logik med etniska rensningar och mord. De hånar demokratin och idén om människans frigörelse. De är en totalitär rörelse som upprättat en egen stat. Deras kamp är inte antiimperialistisk, men imperiebyggande genom krig och folkfördrivning.
De artiklar som nu skrivs i Europa och USA präglas av frågor och förundran. Varför är ISIS och andra revolutionära islamister så framgångsrika?
De obesvarade frågorna hopar sig. Men jag blir ofta förvånad över hur några av dem sänkts ner i ett slags politisk minnesförlust. Världen har sett liknande rörelser förut. Och det är inte första gången frivilliga, utifrån politisk övertygelse, ansluter sig till revolutionskrig i andra länder. Det är i det sammanhanget jag misstänker att ord som “terrorister” och “hjärntvätt” lägger dimridåer i stället för att öka klarheten om lägets allvar.
I sin klassiska The Origins of Totalitarianism förklarade Hannah Arendt nazismens framgång med att Europas nationalstater var otillräckliga för att tackla akuta problem och därför slutat fungera. Kan man inte se hur liknande mönster nu upprepas i Mellanöstern? Staterna har ruttnat inifrån och faller sönder.
Och har alla glömt hur ett litet men målmedvetet parti lyckades få kontroll över hela det ryska imperiet med början hösten 1917? Det är inte så konstigt att ISIS möter riktigt motstånd från bara icke-statliga rörelser som kurdernas. Iraks näst största stad Mosul föll som ett korthus. Siktet är säkert inställt på Bagdad och Damaskus, det gamla kalifatets tvillingstäder — och i förlängningen Saudiarabien. Det kan inte uteslutas att de lyckas.
Rapporter från Raqqa och andra städer antyder att den nya ordningen inte är populär bland sunnimajoriteten, men acceptabel eftersom den medför tydliga spelregler. De verkar i likhet med tyskarna på 1930-talet kunna leva med att oppositionella, minoriteter och andra motsträviga mördas. Det som nu sker har skett förut, på andra platser men är samtidigt oförutsägbart och unikt.
Men den stora obesvarade frågan är hur den här totalitära rörelsen bäst övervinns. Än så länge finns inga trovärdiga svar. Rådlösheten är utbredd. Alla försök har misslyckats. USA:s krig i Irak har varit en direkt orsak till ISIS framgångar.
Situationen påminner om den i Europa 1947-48, på tröskeln till det kalla kriget. Ingen visste vad som skulle kunna hända nästa år eller ens nästa månad. Rädslan var utbredd. Skenet från Kremls röda stjärna var lockande. Men den här gången, mitt i det tredje världskrigets upptakt, ligger skeendets centrum inte i Europa men i Syrien och Irak. Är det därför vi har så svårt att förstå allvaret? Det är än så länge inte européerna men de syriska flyktingarna som känt skräcken.
Sverige kan spela en viktig roll för att formulera en hållbar strategi baserad på solidaritet och politik i stället för militär logik.
Margot Wallström har alla förutsättningar att bli knutpunkt för sådana samtal. Inte för världens mäktiga statschefer. De klarar sig själva. Men för de mer maktlösa — för kvinnorörelser, människorättsaktivister, demokratiska islamister och andra i de omedelbart hotade regionerna. Det är i deras erfarenheter svaren kan ligga.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
