Starka män och enkla lösningar

I en av de opinionsmätningar som kom i december förra året var sverigedemokraterna åter ovanför fyraprocentsstrecket. Samtidigt tilltar det brutala högerextrema våldet. Nu sliter partikommunikatörer sitt hår med att formulera dräpande repliker för att möta den nya tidens kostymfascister inför vårens val till Europaparlamentet och riksdagsvalet 2010. Men hur meningsfullt är det? Mycket går ju att lära av historien.

1944 utkom den österrikiske kristdemokraten Karl Polanyis bok "Den stora omvandlingen". Kriget höll på att ta slut. En annan, tryggare ordning behövdes. Fanns det några lärdomar att dra? Polanyis mening var att det var den ohämmade marknadsekonomin som bäddat för den stora depressionen på 1930-talet och den slutliga katastrofen på slagfältet:

"Fascismens seger gjordes praktiskt taget oundviklig genom liberalernas obstruktion mot alla reformer som innebar planering, reglering och kontroll."

När liberalismen nu åter har drabbats av en gigantisk härdsmälta och de små människorna ännu en gång sitter oskyddade som på ett asplöv, riskerar förstås många att kastas av. Därmed är det lätt hänt att också i dag skylla på andra folkgrupper och att följa "de starka männens" enkla lösningar.

Hur hanterade man detta för 75 år sedan? Sedan nazisterna tagit makten i Tyskland 1933 skrev riksdagsledamoten Georg Branting ett förtroligt brev till socialdemokraternas ledning:

"Man förintar inte fascismen genom att fördöma våldsanvändning, eller genom att förlöjliga deras ledare. […] Fascismen måste bekämpas med en ny politik."

Trots att han var socialdemokratiska partiets enfant terrible togs brevet faktiskt på fullaste allvar när det diskuterades i partistyrelsen några veckor senare. Man kan läsa i protokollet att partiordföranden Per Albin Hanssons huvudrecept var handling, inte ord:

"Demokratin räddas inte genom enbart propaganda; viktigast är att den ger prov på sin förmåga att sörja för folket."

Gustav Möller var inne på samma linje, att "ett positivt program i krisfrågorna vore det viktigaste i kampen mot fascisterna". Och så blev det. Fascismen blev en marginalföreteelse då, genom att socialdemokraterna – i allians med andra – valde "att sörja för folket" framför slagord. Så är det också i dag. Politik för trygghet är ingenting jolmigt. "Att sörja för folket", det är hur modernt som helst.

Visst kan Mona Sahlin använda Zlatan som slagträ mot sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson. Men hundra gånger viktigare är socialdemokratins faktiska handling, att de som industrialismens Jätten Molok spottar ut genast känner att de inte är övergivna.