En rödgrön regering skulle aldrig ha infört just RUT, men kunde i stället ha identifierat andra viktigare sektorer för samma modell.
Förra hösten fanns en begynnande integrationspanik. En grupp borgerliga opinionsbildare skrämdes av antalet asylsökande och efterlyste snabba drastiska förändringar. Lite oklart exakt vilka.
Nu återkommer ungefär samma röster med ny energi och stöd från liberala politiker. Den här gången om att flyktingsituationen kräver sänkta lägstalöner. I Expressen skrev Anna Dahlberg att man nu måste “släppa fram låglönejobb i stor skala”.
Men även den här gången är det oklart hur det ska gå till. Ska staten riva upp kollektivavtalen? Ska det inrättas särskilda jobb med halv lön för flyktingar?
De verkar tro att de redan lågavlönade blir lyckligare av sänkta löner – för att fler flyktingar då kanske får jobb. Tala om att skärpa motsättningar. Det är effektiv antiintegration.
Under industriepoken innebar den svenska modellen att olönsamma företag och lågproduktiva jobb slogs ut. Produktionen skulle förfinas under hårt omvandlingstryck. Det var en succé. Men i en tjänstedominerad ekonomi fungerar inte längre modellen lika bra. Man kan inte rationalisera undan personal hur som helst på en förskola eller ett café när lönekostnaderna hela tiden stiger.
Det finns en massa enkla tjänster vi behöver, men inte har råd med. Hjälp som tar darriga äldre på daglig promenad. Fler som städar gator och parker. Personal som hjälper till med lite av varje på stora kontor. Människor som kokar kaffe och lugnar rädda på sjukhusens vårdavdelningar. Alla kan räkna upp jobb som verkligen behövs, men inte finns på grund av höga lönekostnader.
Det är därför de återkommande drömmarna om ett låglöneproletariat har sådan lockelse. De pekar ut ett dilemma: Hur gör man när lönekostnaderna behöver sänkas, men man vill behålla lönenivåerna? I den rödgröna vänstern verkar den viktiga diskussionen strandat.
Men det finns ju modeller för att lösa dilemmat som borde utvecklas och prövas i nya former. ROT och RUT är sådana. Där har staten aktivt pekat ut sektorer där lönerna behöver subventioneras för att jobben ska bli gjorda utan sänkta löner. Båda fungerar.
En rödgrön regering skulle aldrig infört just RUT, men kunde i stället ha identifierat andra viktigare sektorer för samma modell. Sänkt krogmoms följde liknande tankemönster, men blev dyrt och inte särskilt framgångsrikt.
För alla rödgröna borde det här vara en spännande reformistisk försöksverksamhet. Den innebär en aktiv näringspolitik där staten pekar ut samhällsbehov och gör det möjligt för företag att anställa. Det skapar förutsättningar för enkla jobb utan att lönerna behöver sänkas. Den hänger inte ut enskilda som subventionerade, utan hela yrkesverksamheter. Är det inte värt att försöka inlemma den i en mer modern och solidarisk syn på samhället än Moderaternas?
Massarbetslösheten får inte isoleras som en flyktingfråga. Den är ett samhällsproblem som gäller alla.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
