Valet av Jeremy Corbyn är en markering mot Torys åtstramningar. Men mycket ska till för att rebellen ska ta Labour till valvinst 2020.
Michael Foot var på många sätt en fantastisk politiker, författare och intellektuell. Foot tillhörde Labours ”soft left”, till skillnad från ”hard left”.
När han tillträdde som partiledare 1980 till ljudet av enorma ovationer vände han sig till sin hustru som satt bredvid honom på podiet: ”Så här lätt kommer det nog inte att gå”. Jag kom att tänka på den där kommentaren när resultatet av Labours partiledarval tillkännagavs på lördagen. Och Jeremy Corbyn med rötterna i Labours ”hard left” presenterades som ny partiledare. 35 år senare.
På 1980-talet inledde Labour sin långa ökenvandring. Tory skulle styra landet i sammanlagt 18 år. En del av Labour lämnade i protest mot vänsterns starka ställning de där åren. Inte minst fick trotskistiska Militant ett betydande och förödande inflytande.
Labour var inne i ett utdraget inbördeskrig. Resten av ”hard left” vägrade in i det längsta att hänga av Militant. Under Neil Kinnock (”soft left”) återhämtade sig Labour. Så hur kan det komma sig att Labour nu tre decennier senare valt en partiledare från den gamla hårda vänstern? Är det som med mode, att det nyss daterade förr eller senare blir inne igen? Och då tänker jag inte på Jeremy Corbyns manchesterkavajer.
Många av de som röstade på Corbyn var inte ens födda på 1970-talet eller har någon relation till den tidens strider. De är nog upptagna av andra mer närliggande problem. Som att New Labour misslyckades med att förnya sig och blev en egen ortodoxi på samma sätt som 70-talsvänstern förstelnade.
Många är trötta på förprogrammerade politiker som lyssnat för mycket på sina ”spin doctors”. Då lockar uppenbarligen en 66-årig Labourrebell, som representerar ett slags personlig äkthet och som inte lever i sus och dus. I botten finns ett stort missnöje med den politiska och ekonomiska eliten, och den allt större klyftan mellan rik och fattig som förstärkts efter finanskraschen 2008.
Där finns också en besvikelse över att Labour i bästa fall kunde stå för en lite snällare version av Torys åtstramnings- och nedskärningspolitik. Samt en allmän frustration som lätt uppkommer efter två bittra valförluster. Så varför inte välja en politiker som står för en helt annan politik, oavsett om den realistisk eller inte? Det blir ändå ett slags markering av kritik och ett uttryck för ett bredare missnöje. Ja, ungefär så.
Corbyns installationstal hade många likheter med Håkan Juholts 2011. De talade båda i hög grad till det egna partiet. De återkom ofta till sitt mantra om ”social demokrati” (Juholt) och ”ojämlikhet” (Corbyn). Men de var båda påfallande oprecisa. Jag tror i och för sig att Corbyn till skillnad mot Juholt har större möjligheter på kort sikt. Nu stundar framöver fyllnadsval, borgmästarval i London, kommunalval och Europaparlamentsval. Där kan ett parti lett av Corbyn nog klara sig hyfsat, ja till och med ganska bra.
Men i parlamentsvalet 2020 lär det bli mycket svårare. Då räcker det inte att vinna radikala unga eller mobilisera de med låga inkomster (de valkretsarna har Labour redan) utan då gäller det att vinna väljare som 2015 röstade konservativt. Så enkelt och svårt är det – även för Corbyn. Lösningen är förstås inte att kopiera Tory. Men svaret på den frågan hänger liksom kvar obesvarad efter den chockartade förlusten i maj i år. Den partiinterna utmaningen handlar om att undvika intern splittring i detta skadskjutna parti.
Det var ingen tillfällighet att den tidigare partiledaren Ed Miliband manade Corbyn att hålla ihop partiet eftersom det är en bred ”kyrka”.
Labour har inlett en resa i ett tidigare okänt territorium. I väntan på vad som ska hända plockar jag fram min DVD-box med ”Yes, minister”. Jag ska leta efter avsnittet där ministern Jim Hacker förklarar att han planerar att fullt ut genomdriva ett kontroversiellt förslag, på vilket statssekreterare Sir Humphrey, svarar: ”Så modigt. Så modigt”.*
* I Sir Humphreys politiska vokabulär betydde detta att partiet inte bara förlorar röster utan förlorar val.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
