För att kunna utforma gränser som så långt som möjligt skonar människors liv måste vi veta var människor dör på Medelhavet, när och hur. Det vet vi inte i dag.
EU:s justitie- och inrikesministrar har träffats för att diskutera flyktingkrisen. Kommer det i efterhand att visa sig vara ännu ett resultatlöst möte, eller är det kanske äntligen ett genombrott?
En sak vet vi: EU har lång väg kvar till att bli den välkomnande fristad vi alla vill och vet att EU skulle kunna vara. Och utvecklingen har länge gått åt fel håll.
Under 2000-talet har en militär befästningslogik ständigt legat steget före försök att hantera migrationen på ett mänskligare sätt. 2005 höjdes taggtrådsstängslet kring de spanska enklaverna Ceuta och Melilla på Marockos kust från tre till sex meter. Stängslet försågs med rakblad längst upp, och förstärktes med vakttorn, värmekameror, ständigt lysande strålkastare och automatiska tårgaskastare.
När allt fler migranter i stället började ta vägen till Spanien och EU via Kanarieöarna började Frontex båtar patrullera direkt utanför den västafrikanska kusten. Båtarna kan ses med blotta ögat från stranden utanför Dakar.
Det senaste i raden av EU:s murar är det högteknologiska stängsel som löper längs med floden Maritsa (Evros på engelska) som utgör landgränsen mellan Turkiet, Bulgarien och Grekland. Tidigare åkte asylsökande och irreguljära migranter gummibåtar och flottar över den strida gränsfloden. Nu måste de ta gummibåtarna över havet till Kos eller Lesbos.
Förstärkningen av EU:s gränser har inte stoppat den irreguljära migrationen. Kostnaderna för gränsbevakningen har ökat, liksom dödsfallen.
Svensk migrationspolitik har under efterkrigstiden byggt på två grundpelare: reglerad invandring och respekt för asylrätten. Det är allt mer uppenbart att vi måste lägga till en tredje pelare: rätten till liv.
Att hantera migrationen över Medelhavet är en komplicerad fråga. Att skapa folkligt förtroende för ökad migration till EU är vår tids kanske svåraste utmaning. Men det är ingen ursäkt för att inte göra det vi kan för att rädda liv.
För att kunna utforma gränser som så långt det är möjligt skonar människors liv måste vi veta var människor dör på Medelhavet, när och hur. Det vet vi inte i dag.
I IOM-rapporten ”Fatal Journeys: Tracking Lives Lost during Migration” konstaterar forskarna Tamara Last och Thomas Spijkerboer att de bästa uppskattningarna av migrantdöden på Medelhavet har gjorts av UNITED, en ideell organisation i Amsterdam. Sedan 1993 har UNITED dokumenterat över 22 000 dödsfall längs med EU:s gränser.
Frontex och EU:s medlemsstater för detaljerad statistik, men det gäller sådant som ingripanden till havs, irreguljära ankomster och deportationer. Det är siffror som har det gemensamt, skriver Last och Spijkerboer, att de kan användas för att försvara ökade utgifter för starkare gränskontroll.
Så här ett konkret förslag till myndighetspersoner, båtbesättningar och patruller som bevakar EU:s gränser i vårt namn: börja räkna. Inför en ovillkorlig uppföljning av samtliga dödsfall: när, var och hur inträffade de? Hur hade de kunnat undvikas? Publicera resultatet.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
