De “reformer” som påtvingas Grekland är ämnade att hålla en politisk härdsmälta i schack – sett från de europeiska eliternas perspektiv, skriver Ali Esbati.
Grekland har blivit ett slagfält och ett varsel om nya kriser som väntar på att blomma ut.
Runt Grekland har alla Europas makter förbundit sig till en helig hetsjakt mot en regering som hotade att omvandla folkliga strävanden till en verklighetsorienterad och därmed hädisk ekonomisk politik. Här har EU/ECB-systemets nyliberala järnskelett blottats – en konstruktion för att med statsmaktens hjälp marknadisera nya områden och freda profit från misshagligt folkstyre.
I Grekland har vi också fått en slutstation för den europeiska socialdemokratins illusioner om EU. När det verkligen gällde, tassade man bort från retoriken om ett ”socialt Europa” och ställde lydigt in sig i ledet för motsatta diktat till grekerna, i uppfostrande syfte.
Krisens utformning är till stor del ett resultat av inbyggda problem i euro-”samarbetet”. När Tyskland har enorma handelsöverskott och Sydeuropa enorma underskott, samtidigt som alla sitter fast i samma valuta, blir utvägen att fackliga och sociala rättigheter i underskottsländerna i stället måste kokas till mos. Något som redan den gamle tyske centralbankschefen Hans Tietmeyer visste, och såg fram mot.
Djupare sett är skuldkrisen en effekt av finansialiseringen av världsekonomin. Bubblor och ohanterliga skuldberg är inte nya fenomen. Men detta är en specifik fas av kapitalismen, som inleddes med 70-talets oljekris, USA:s finansiering av Vietnamkriget med sedelpressen och Reagan/Thatcher-erans angrepp mot fackföreningar och progressiv beskattning. Den har ackompanjerats av en unikt stor roll för finansiella aktörer.
Kredit – att få del av resurser i dag och återgälda dem senare – är avgörande i varje fungerande ekonomi. Och bland annat för att framtiden är osäker, finns det också ett pris för detta. Men de miljarder som skvalpar runt i finansväsendet i dag har mycket begränsad koppling till faktiska investeringar.
Se det snarare så här. Det finns ballonger som kan blåsas upp. Makten att blåsa upp dem är viktig, ty sedan kan luftmassan växlas in i faktiska resurser – krav på mänskligt arbete nu och i framtiden.
Materialiseringen av ballongvolym till reala resurser är en rå förhandlings- och maktfråga. När det blir uppenbart att inte alla ballonger kan växlas, ställs frågan om vilka och hur på sin spets.
Fallet Grekland är på så sätt belysande. Tidigare ”bailouts” har överfört tyska och franska bankers utlån – som bankerna tjänat pengar på – till euro-ländernas statskassor. Bankernas positioner har bärgats, grekerna har satts i politiskt trälskap. Alla begriper också att de ”reformer” som nu påtvingas grekerna är katastrofala för deras ekonomi. Men de är ämnade att hålla en politisk härdsmälta i schack – sett från de europeiska eliternas perspektiv.
För det är själva systemet som står på spel. Hur långt man kan gå för att garantera ohållbara utfall av oförsvarliga finansiella transaktioner.
Minns då att Grekland är en mycket liten ekonomi i sammanhanget – bara en kanariefågel i finansgruvan.
Som den amerikanske ekonomen Michael Hudson brukar påminna om, finns det en historisk järnlag om krediter: skulder som inte kan betalas tillbaka kommer inte att betalas tillbaka.
Den allt mer reella frågan är alltså hur ballongpysningen ska omförhandlas och organiseras. De av oss som inte vill utsättas för samma sorts behandling som vanliga greker har ett intresse av att solidarisera oss med dem, snarare än med finansoligarkerna och deras institutionella hantlangare.
Ali Esbati
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
