Är vi beredda att lära av historien inser vi att arbetarrörelsen i många länder under mellankrigstiden var handfallna inför arbetslösheten, precis som i dag. Och att detta tomrum är farligt.
Visst kan historien vara värd att påminnas om och minnas. Det gångna året har varit späckat av ambitiösa reportage om hur första världskriget började och hur andra världskriget slutade och överlevande som ännu en gång drar sina skakande berättelser om Förintelsen.
Fast att ondskan är ond och att krig är organiserat vanvett är egentligen självklarheter. Men är vi beredda att verkligen lära av historien?
Det borde handla om att ligga steget före, leta pusselbitar, fundera över vilka omständigheter i samhället som kan bereda vägen för auktoritära eller totalitära regimer. Vad är det för strukturer, vilken sorts tänkande är förutsättningen för att den liberala demokratin än en gång ska haverera och i värsta fall resultera i nya folkmord?
Lyfter vi på locket på mellankrigstiden hittar vi ett Europa som var ”ett laboratorium ovanpå en väldig kyrkogård”, som Tjeckoslovakiens president Thomas Masaryk beskrev det.
Den nya, oprövade demokratin skulle samsas med idéer om militär revanschism, soldater som fortsatte att marschera fast kriget var slut, och forskare som ägnade sig åt skallmätningar.
Det här var väldigt tidstypiskt, men gäller knappast i dag. Samtidigt har vi inga svårigheter att hitta beröringspunkter med nuet.
Rasismen förstås. Då attackerades judarna, i dag riktas hatet både mot judar och muslimer. Då kom attackerna från stormtrupper i uniform, koppel och stövlar, i dag utförs av civilister på nätet. Resultatet är detsamma – rädsla, tystnad och självcensur.
Massmördaren Anders Behring Breivik och näthatarnas skräck för kvinnor är en känsla som de delar med åtskilliga av de manliga mellankrigsnazisterna.
Även om en av dåtidens våldsapostlar Hermann Göring aldrig sa de bevingade orden ”När jag hör ordet kultur, laddar jag min revolver” (det var en replik ur en teaterpjäs), måste vi inse att den vidsträckta yttrandefrihet som ett vitalt kulturliv behöver på sikt är hotad av dagens extremister.
En utbredd utvecklingspessimism i dag påminner om den som rådde på 30-talet och som bäddade för Hitler:
”… folket är trött på förnuft, trött på att tänka och reflektera, vad har då förnuftet förmått under de senaste åren?”, skrev den tyska dramatikern Ernst Toller strax innan demokratins fall.
Nationalismen, som för 30 år sedan sågs som en fornlämning, bubblar nu åter upp med kraft ur de flyktingströmmar som möter Europa. Parlamentarismens motor hackar nästan överallt. Det finns en utbredd oförmåga i Europa att få till fungerande majoritetsregeringar. Extremister i dag vill ibland trasa sönder demokratin med återkommande misstroendeomröstningar i parlamentet, så som de tyska nazisterna gjorde för att nå makten.
Vi har väl knappast några uttryck för revanschism i Västeuropa i dag som då. Men Putins strategi att ta påstått illa behandlade ryska minoriteter till förevändning för militär aggression är en olycksbådande karbonkopia av Hitlers uppläggning mot sina grannstater under mellankrigstiden.
Forskarna varnar för förhastade paralleller med 30-talet. De vill lugna oss med att även om du i dag hittar högerextrema partier i nästan varje europeiskt land, så har de flesta hittills som mest erövrat runt 20 procent av väljarna och några har rent av gått tillbaka på sistone.
Men hur lugnande detta är kan man diskutera. Vare sig Hitler och Mussolini fick makten via allmänna val – de bjöds in att regera av de reaktionära eliterna. Det tyska nazistpartiet var visserligen unikt med sina 37 procent av väljarna som mest, men Mussolini hade faktiskt bara sex procent av den italienska valmanskåren bakom sig när han efter ”Marschen mot Rom” inviterades av högern att bli diktator.
Historien visar att det inte finns något samband mellan storleken på ett lands fascistiska grupperingar och chanserna för demokratin att klara sig. Frankrike och Belgien hade relativt stora antidemokratiska partier men folkstyret överlevde, tills tyskarna marscherade in.
Den folkliga uppslutningen var däremot skrämmande låg när elva andra demokratier i Europa föll under mellankrigstiden, Bulgarien (1923), Polen (1926), Portugal (1926), Litauen (1926), Jugoslavien (1929), Österrike (1933), Estland (1934), Lettland (1934), Spanien (1936), Grekland (1936) och Rumänien (1938).
Det skedde ofta efter militärkupper som backades upp av något extremparti med obetydligt stöd i opinionen. De riktiga fascisterna i Spanien, falangisterna, var till exempel bara 10 000 när inbördeskriget bröt ut.
Ett återkommande argument för att överge demokratin var att stabiliteten krävde det. I flera länder inrättades auktoritära regimer med det uttalade motivet att försöka förhindra att något ännu värre, rent nazistiska partier, skulle komma till makten.
Hur relevant är då detta i dag? Militärkupper är knappast aktuella. Men tanken att det krävs en stabilare ordning än demokratin är ganska vanlig i dag bland till synes anständiga människor, teknokrater av olika slag.
Skallmätningar görs dess bättre inte numera, men meritokratiska teorier om att högt begåvade ska ha mer makt än normalbegåvade dyker då och då upp i debatten.
För varje nytt blodigt terroristattentat i Västeuropa som sker naggas yttrandefriheten och den personliga integriteten ännu en liten bit i kanten, och de folkvalda, som skulle skydda oss mot Storebror, tiger och samtycker. Skulle IS om några år bli mer verksamt än i dag i Europas huvudstäder kan idén att stabilitet är viktigare än demokrati åter komma att aktualiseras.
Det är väl inte uteslutet att de extrempartier på 20 procent, som forskarna i dag inte tror är något bekymmer, i ett sådant skärpt läge kan spela en viktig roll för att normalisera det hat som krävs för att ta de avgörande stegen bort från demokratin.
Vi har ju redan sett hur folkviljan osentimentalt ställdes åt sidan när den ekonomiska krisen drabbat eurozonen.
Teknokrater, vars främsta merit är att de ska stå som långt som möjligt från folket, har myglats in bakvägen som premiärministrar i tron att de var lämpade att klara krisen. Mario Monti i Italien är ett exempel.
Det var ekonomin, inte politiken, som krävde att han tog över. Reformerna som han måste genomdriva var varken bra eller dåliga, de var bara nödvändiga. Han misslyckades och fick lämna.
Men den bakomliggande tanken med Monti att ekonomin är överordnad politiken är en annan tydlig beröringspunkt mellan mellankrigstiden och i dag. Och den ekonomiska politikens innehåll visar stora likheter. Besparingsfanatismen i Tyskland då skapade en förödande deflationsspiral av kroniskt fallande priser, ett hot som också dykt upp i Europa i dag.
När den stora depressionen kom till Tyskland via den amerikanska börskraschen 1929 var ekonomer typ svensken Gustav Cassel och österrikaren Ludwig von Mises entydiga råd att tyskarna skulle svälta sig till ny tillväxt, genom lägre löner, raserad välfärd och avskedade statstjänstemän. Man fick absolut inte stimulera ekonomin och försöka öka efterfrågan, det skulle bara bli farlig inflation.
Men vändpunkten som eftersträvats kom aldrig. I stället steg arbetslösheten snabbt från en miljon till sex miljoner. Och i stället för inflation blev det deflation, kroniskt fallande priser och en stagnerad ekonomi.
De tyska socialdemokraterna i SPD var handfallna. En stor plan för lånefinansierade offentliga arbeten, WTB-planen, som tyska LO stod bakom, avvisades brutalt med det skruvade argumentet att det var dålig marxism.
Och när den reaktionäre kanslern Heinrich Brüning fick problem med motstånd i parlamentet kunde den brutala nedskärningspolitiken ändå fortsätta, men nu med hjälp av undantagslagar. Det var ett slags halvdiktatur, som socialdemokraterna valde att passivt stödja, i tron att man den vägen skulle förhindra nazistpartiet NSDAP att växa. Det blev tvärtom.
I Sverige kom arbetslösheten senare och var inte lika stor som i Tyskland, men smärtsam nog för våra förhållanden. Vi kom dock att bli en av bara en handfull europeiska länder som under mellankrigstiden klarade demokratin.
En förklaring var att den socialdemokratiska regeringen bröt mot de förhärskande ekonomernas diktat, när man lade fast en efterfrågehöjande politik, med bland annat ett stort program för lånefinansierade offentliga arbeten till riktiga löner, där broderpartiet SPD i Tyskland sagt nej till ett liknande program.
Det såg länge ut som om Socialdemokraterna skulle misslyckas med att få en majoritet, och att de borgerliga åter skulle ta över regeringsmakten.
Men ju längre våren 1933 gick och desto brutalare som Hitlers omstöpning av den tyska kulturnationen fortskred, makade sig Bondeförbundet och ett antal frisinnade och liberaler allt närmare regeringen. En avgörande knuff framåt för enighet var att Socialdemokraterna flaggat för ett eventuellt nyval, vilket de tveksamma i det borgerliga lägret inte ville ha. Som den amerikanske statsvetaren Tim Tilton sagt blev Sverige ”det första land som genomförde en modern stabiliseringspolitik”.
Konsekvenserna av kohandeln blev att de små nazistpartierna, som ett tag sett ut att kunna profitera på den politiska kalabaliken, förblev marginella och att Socialdemokraterna grundlade en nästan 40-årig politisk hegemoni.
Några år senare kunde man pricka av alla ekonomernas felaktiga förutsägelser.
Krispolitiken spräckte inte budgeten, kommunernas finanser försämrades inte, arbetslösheten steg inte utan sjönk dramatiskt och det offentliga skatteunderlaget minskade följaktligen inte.
En tydlig förklaring till skillnaden i utfall mellan Sverige och Tyskland var alltså att svenskarna lyckades bryta den ekonomiska ortodoxins makt.
Karl Polyanyi har 1944 i sin klassiska bok Den stora omvandlingen sammanfattat varför det gick som det gick i mellankrigstidens Europa: ”Liberalernas obstruktion av alla reformer som innebar planering, regler och kontroll gjorde fasc-ismens seger praktiskt taget oundviklig”.
När människor pressas till att upprätthålla den liberala fiktionen om ett självreglerande marknadssystem blir ”det mänskliga samhället till alla delar ett bihang till det ekonomiska systemet” skrev Polanyi också.
Det är de här inslagen av tvång som gör att European Law Journal i ett temanummer i våras kallar det som skedde på 30-talet och som upprepas i dag för den ”auktoritära liberalismen”.
Upphovet till termen är den socialt engagerade tyske juristen Hermann Heller.
I en artikel som Heller skrev 1933 kallats den oordning som rådde i Tyskland åren innan man skänkte Hitler makten för ”auktoritär liberalism”. Riksdagen var under några år ställd åt sidan och välfärden slaktades av kanslern Heinrich Brüning med hjälp av undantagslagstiftning.
Några italienska jurister, amerikanska statsvetare och tyska sociologer menar i European Law Journal att i dagens Europa, som genom tvångsåtgärder velat häva eurokrisen, finns likheter med den svältpolitik som beredde vägen för Hitler för 82 år sedan.
Men här är det något som inte stämmer. Står inte liberalismen för människans frihet, inte för tvång?
Jo, liberalismen är en åskådning som betonar vikten av personlig och ekonomisk frihet i samhället. Så lyder i vart fall det budskap som landets SO-lärare rekommenderas att förmedla till våra skolungdomar.
Det kan förefalla ganska okomplicerat, men det är naturligtvis bara en princip, en grundregel, vars tillämpning i verkligheten inte är lika enkel. Den kan till exempel vara så att föräldrar strax före lunch får ett sms att de genast måste hämta sina barn, eftersom dagiset fått i konkurs. Så vems frihet ska liberalen hävda, friheten för företagen att driva dagis med vinstmotiv eller den personliga friheten att både kunna yrkesarbeta och ha barn?
Bilden blir på det här sättet genast trassligare när vi vill undersöka hur liberalismen beter sig i verkliga livet.
Det sägs ofta att liberaler aldrig tänkt färdigt. Men är det inte just tänkt färdigt som många liberala ekonomer tycks ha gjort, när de i 30 års tid dominerat debatten och exempelvis påstått att nedskärningar ger tillväxt, trots att vi alla sett att det aldrig blivit så?
Vi kan ana av dessa exempel att det kan vara klokt att göra en boskillnad mellan politiska liberaler och ekonomiska liberaler.
Vi känner alla den förstnämnda kategorin, ofta beundransvärda idealister som kan gå i döden för att vi har en human flyktingpolitik och medborgerliga fri- och rättigheter. Samtidigt finns det en utbredd känsla av att dessa socialliberaler blivit färre.
Ta P. M. Nilsson, en omtalad socialliberal på Expressen en gång i världen, men som nu på Dagens Industri driver på för att brutalisera ett redan rått liberalt konkurrensklimat. Då som nu handlar det om att uppifrån försöka driva igenom en ekonomisk modell mot människors vilja.
Den auktoritära liberalismen ser på ytan inte särskilt auktoritär ut. Det är oftast inget fysiskt tvång. Men det är lik förbaskat tvång. Att säga sanningen tycks inte vara tillåtet för de ”längst upp” i eurozonens regeringar. Den dåvarande franske ekonomiministern Arnaud Montebourg förklarade förra året i en intervju i Le Monde vad de flesta inser är en korrekt beskrivning av EU:s besparingsmani: ”Att hastigt sänka budgetunderskottet är en ekonomisk villfarelse eftersom det försvårar arbetslösheten, det är en finansiell absurditet eftersom det gör det omöjligt att sätta fart på statsfinanserna och det är en politisk katastrof, eftersom det kastar Europas folk i klorna på extremistpartier som vill krossa Europa”.
Med detta sagt fick Montebourg hastigt lämna den socialistiska regeringen.
Och ”de därnere” ska inte tro att folkviljan betyder någonting. Grekerna är till exempel fria att rösta på en annan, mindre brutal ekonomisk politik, men efter valdagen är det EU-kommissionens diktat om ytterligare nedskärningar av en redan urgröpt välfärd som gäller.
Det pågår en livlig debatt i Europa om problemen med den auktoritära liberalismen, men nästan ingenting av detta når in i vårt land. Var finns de svenska liberaler som enligt myten frimodigt vill vrida och vända på allting? De är ofta väldigt tysta.
Liberaler sa länge inte ett ord om missbruket och utnyttjandet av hjälplösa migranter i de senaste årens arbetskraftsinvandring till Sverige. Men sedan Dagens Nyheter i våras hade en artikelserie i ämnet var upprördheten plötsligt stor.
Märkligt nog angrep liberalerna samtidigt de som inte accepterar skitjobb med obetydligt mindre vidriga villkor än migranternas. Borde inte liberaler om några reagera på att människans frihet inskränks, om hon måste sova med mobilen under kudden i väntan på att kanske få chansen till ett påhugg?
Eftersom liberaler inte opponerar sig mot storbanker som skörtar upp pensionssparare genom att sälja dyra fonder som inte presterar mer än index och som välkomnar terroristers och brottslingars penningtvätt, är slutsatsen att bankernas frihet är viktigare för liberalerna än bankkundernas rättigheter och trygghet.
De växande klyftorna förbryllar liberalerna. Så skulle det ju inte gå till. De rikas rikedom skulle sippra ner till oss andra. När så inte sker tiger man eller säger att det är fel på siffrorna, när det visar sig att direktörerna drar ifrån lönemässigt. Det är viktigt för liberaler med personlig och ekonomisk frihet, men det finns tydligen ingen bortre gräns för vilka friheter man kan ta sig, som direktörerna som flyger privatjet för att vänslas på älgjakter, vildsvinsjakter och andra evenemang.
Listan på orimligheter och orättvisor är lång, sedan den marknadens frihet som de borgerliga och Socialdemokraterna omhuldat de senaste 30 åren gått in i väggen.
Trots att utfallet av det misslyckade marknadstänkandet ofta handlar om centrala maktfrågor, som påverkar många enskilda människors liv, och där också svensk socialdemokrati borde ha ett svar, duckar ofta partiet.
Komikern Henrik Dorsin karikerade partiledarna i tv före riksdagsvalet. När det dyker upp ännu en katastrof på ytterligare ett politiskt område härmar han Stefan Löfven och säger:
”Vad ska vi göra åt det? Jo, vi ska sätta oss ned och titta på det. För det kan jag garantera: om vi tar makten efter valet kommer vi inte att förändra någonting alls. Men vi ska titta på det”.
Men det har faktiskt funnits en annan socialdemokrati, som kunnat skilja på vänster och höger och haft en tydligare förändringsvilja.
Inför valrörelsen 1932, när socialdemokratin i Sverige erövrade regeringsmakten och med Bondeförbundets stöd genomförde krispolitiken, hade partiet en valaffisch med texten ”Gillar du denna samhällsordning?”
Och sedan en lång lista med rubriken ”Utdrag ur kapitalistsamfundets syndaregister”. Där kunde man i tur och ordning återfinna: Börsjobberi, skattefusk, stämpelskoj, svindlerier, arbetsfri inkomst, jättelöner, korruption, rovdrift, 30 % utdelning, ockerräntor, utsugning, krascher, lönenedpressning, korttidsarbete och arbetslöshet.
Om väljaren inte gillade denna samhällsordning uppmanades man att rösta på Socialdemokraterna. Det egendomliga är att, med någon liten justering, är listan från 1932 om marknadsekonomins syndaregister helt up-to-date. Ska detta tolkas som att ingenting hänt sedan dess?
Kapitalismen är nog i princip lika ansvarslös som alltid. Det som hänt är att socialdemokratin, den enda rörelse som i historien kunnat rubba marknadstänkandet, tappat rejält i väljarstöd runt omkring i Europa.
Labour i Storbritannien smulades sönder i parlamentsvalet nyligen. Pasok i Grekland har krympt till ett femprocentsparti. PSOE i Spanien, som efter Francos fall hade nästan 50 procent, kan nu vara glada om de i valet senare i år får 20.
Socialdemokraterna i Finland backar och SPD i Tyskland står och stampar. Frankrikes president Hollandes opinionssiffror har mer än halverats sedan han valdes. Stefan Löfven har tappat en tredjedel av väljarna sedan han blev statsminister.
En uppenbar förklaring är att förändringsviljan saknas, och att höger–vänster-dimensionen tonats ned. Detta sedan företrädarna för dessa socialdemokratiska partier av naivitet och okunnighet om historien låtit låsa in sig i samma liberala ekonomiska fängelse som rådde på 20- och 30-talet.
När finansminister Magdalena Andersson på S-kongressen i våras talade om vikten av att bekämpa rasismen missade de flesta medier att återge några nyckelmeningar i det hon sa: att bygga ett land som håller ihop och att minska klyftorna är den bästa strategin för att motverka främlingsfientligheten.
Det lät nästan som om Andersson, som med rätta setts som regeringens försiktiga kamrer, distanserade sig från de liberaler som ängsligt vill att politik och ekonomi inte ska höra ihop, och en bit närmade sig Per Albin Hanssons klassiska syn på hur rasismen ska bekämpas, att det gäller att regeringen förmår ”sörja för folket”.
Samtidigt denna sommar har Magdalena Andersson, egendomligt nog, talat uppskattande om euroländernas brutala överkörning av grekerna. Att det var hårda bud var ”förståeligt”, sa hon i Ekot. Nu hörde tydligen inte längre politik och ekonomi ihop för henne.
Så det är alltjämt dunkelt om de svenska socialdemokraterna vågar utmana de rådande ekonomiska dogmerna på liknande sätt som Ernst Wigforss gjorde på 30-talet.
Är vi beredda att lära av historien, inser vi att arbetarrörelsen i många länder under mellankrigstiden var handfallna inför arbetslösheten, precis som i dag, och att detta tomrum är farligt.
Men det finns också en annan lärdom. Där alternativ formulerades och framtidstron återvände hade socialdemokratin nästan alltid haft en nyckelroll.
Björn Elmbrant
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
