Fördelning stoppar inte döden på Medelhavet

Fördelningsnyckeln är en början till lösning på EU:s ansvarskris. Men den är långtifrån en lösning på flyktingkrisen.

Vad ska en tänka om EU-ledarnas toppmöte på onsdagskvällen? Flipp eller flopp? Å ena sidan lyckades stats- och regeringscheferna, sedan inrikes- och migrationsministrarna och hela apparaten av förhandlare i Bryssel banat vägen, enas om att fördela ansvaret för att ta emot 160 000 asylsökande.

160 000 är ett litet antal i jämförelse med den halv miljon asylsökande som tagit sig till EU hittills i år. Men det är trots allt en framgång att EU-ledarna lyckats enas om en fördelningsnyckel. Nu finns det en modell för att fördela asylsökande utifrån medlemsstaternas ekonomiska bärkraft, befolkningsstorlek och tidigare flyktingmottagande.

EU-kommissionen har försett förslaget med både hängslen och livrem för att få de motvilliga EU-länderna att avlasta Grekland och Italien. De 160 000 omfördelade asylsökande kommer bara att få mat och logi in natura, och den mottagande staten förbjuds att ge dem ID-kort, kontanter eller annat de kan använda för att ta sig till ett annat land. Begreppet inre utlänningskontroll får en ny dimension.

Det här är en ansvarskris, slog statsminister Stefan Löfven fast häromveckan. Fördelningsnyckeln är en början till lösning på ansvarskrisen. Men den är långtifrån en lösning på flyktingkrisen.

För att stoppa döden på Medelhavet krävs mer än att fördela ansvaret för att ge tak över huvudet och matkuponger till dem som lyckats ta sig över EU:s murar.

Lösningen, nu och på sikt, är att skapa öppningar i murarna. Det skulle vara ett verkligt genombrott om fördelningsnyckeln kunde användas för att bredda en av de få lagliga vägar in i EU som finns idag: Vidarebosättning av flyktingar från UNHCR:s flyktingläger.

Ett förslag ligger redan på EU-ledarnas bord. Förslaget bygger på en skiss som Österrikes regering tog fram för ett år sedan, och i våras lade kommissionen fram ett konkret förslag. Hindren är som vanligt varken juridiska eller praktiska, utan politiska.

Samma sak med asylvisum, som skulle öppna en laglig väg in EU och ta flyktingar förbi den spärr som visumkrav och transportörsansvaret upprättat vid incheckningsdiskar och i hamnar världen över. Det finns redan idag juridiska möjligheter att utfärda asylvisum. Det finns praktiska problem, men de är inte olösliga.

Tillsammans med likasinnade länder skulle Sverige kunna ta fram smarta lösningar med elektroniska ansökningar, intervjuer via Skype och en gemensam europeisk kö. Sen skulle vi kunna gå före, och bevilja ett begränsat antal asylvisum för särskilt utsatta asylsökande från ett begränsat antal länder, till exempel Syrien.

Förutom att ett sådant initiativ skulle rädda liv, skulle sådana asylvisum göra att svenska syriska familjer slapp göda smugglingsindustrin med resurser de annars hade kunnat använda för sin integration i Sverige.