George W. Bushs sista dagar i Vita huset blev stilenliga: ett israeliskt bestraffningskrig mot "terrorismen" i Gaza under sedvanligt amerikanskt diplomatiskt beskydd. När Barack Obama svor presidenteden var uppdraget slutfört. Hur omfattande den materiella förstörelsen i Gaza är återstår att se. När bomberna tystnat återstår ruinerna. Antalet döda palestinier summerar till tusen gånger fler än de israeliska dödsoffren. Oräknat alla lemlästade och alla familjer som förlorat en anhörig, ofta ett barn eller en ung människa vars liv släcktes i förtid.
Israel och dess svenska försvarsadvokater har ensidigt lagt skulden på Hamas. Israels ambassadör Benny Dagan har regelbundet framträtt i svenska medier. Budskapet har varit att den palestinska befolkningen kommer att lägga skulden för dödsoffren i Gaza på Hamas (inte Israel!). Varje krig omgärdas av sin mer eller mindre absurda propaganda. Och Israels förmenta "vänner" är skickliga propagandister. Lisa Abramowicsz från Svensk Israel-Information och Eli Göndör har argumenterat med likalydande ordval. För att inte tala om folkpartiledaren Jan Björklund som tagit Per Ahlmarks pro-israeliska enögda liberalism i pant.
Det växande stödet för Hamas är inte orsak utan symptom på denna realpolitiska verklighet. En förutsättning för en hållbar fred är att den palestinska sidan samlar ihop sig och garanterar en fredlig samexistens med Israel. Men detta kan bara realiseras om en palestinsk stat upprättas på grundval av 1967 års gränser. Israel måste dra sig tillbaka helt och hållet från Västbanken och Golanhöjderna och börja behandla Gaza enligt folkrättens regelverk. Fyra decennier av ockupation har satt sina spår och lett till den typ av oproportionellt övervåld vi sett exempel på i Gaza.
Den växande fundamentalismen på palestinsk sida är onekligen ett stort problem. Och det måste markeras mot olika uttryck för antisemitism och skuldbeläggning av judar i allmänhet. Men ett stort, ja ett i dag avgörande, hinder för en hållbar fred är Israels ökade oförsonlighet. Kriget i Gaza stöddes av en överväldigande majoritet israeler. Fredsrörelsen har marginaliserats.
Samtidigt vägrar Israel att tala med Hamas. Omvärlden inklusive USA och EU (och Sverige) har intagit samma position. Det går inte att underlåta att tala med det palestinska folkets företrädare om man verkligen vill fred.
Barack Obama talade i sitt installationstal om att sträcka ut en hand till den muslimska världen och om ett samarbete byggt på ömsesidiga intressen och ömsesidig respekt. Mer konkret var han inte. En sak står utom allt tvivel: bara USA kan göra skillnad i Mellanöstern. Israel är inte berett att byta land mot fred. Därför finns dessvärre skäl för pessimism. Efter Gaza blir det i så fall fler krig. Om vi inte ska ta Barack Obama på orden.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
