Att centralstationer och hamnar fylls av frivilliga som ensamma får fylla tomrummet efter samhällets uteblivna stöd är tecken på ett gravt systemfel, skriver Gudrun Schyman, Fi.
De senaste månadernas folkliga engagemang och protester mot rasism och nationalism har varit befriande. Det visar att det finns en folkligt förankrad vilja för både ett annat EU och ett annat Europa.
Ett Europa som vilar på respekten för att det är en mänsklig rättighet att fly och att söka asyl. Många européer har öppnat sina hem för att göra det de kan för någon som har färdats långt för att fly från våld och förföljelse.
Det är nu upp till regeringschefer och andra på den politiska nivån att se till att de mänskliga rättigheterna inte enbart bärs upp av privatpersoners ideella arbete. Det frivilliga arbetet är guld värt men det är ett tecken på ett gravt systemfel när centralstationer och hamnar fylls av frivilliga som ensamma får fylla tomrummet efter det samhälleliga stöd som borde ha funnits där.
Frivilligorganisationernas och de enskilda eldsjälarnas heroiska insatser kan bara vara komplement. Det samhälleliga, det vill säga det gemensamma, ansvaret måste alltid vara grunden. Det gäller i Sverige och det gäller i Europa.
Tyvärr kan vi konstatera att den politiska kollapsen inom EU sällan varit så tydlig som nu. De stolta deklarationerna om fri rörlighet, öppna gränser och respekt för varje människas värde faller platt till marken i takt med att den mänskliga katastrofen ökar.
Det finns en allmän arrogans i europeisk politik som legitimerar skyndsamma fördömanden av övriga länders ledare när kränkningar och brott mot de mänskliga rättigheterna sker. Just detta gör det än mer magstarkt att så få reagerar på samma sätt när det är EU:s gränsbevakning som tvingar människor att ta livsfarliga risker i skröpliga båtar. För det är ingen tillfällighet att så många dör precis nu. Den förslutning av EU:s gränser som pågått i decennier i takt med att unionen och EU:s fria inre rörlighet utvidgats får här sitt allra uttryck.
I stället för att investera i en helt igenom öppnare värld, har EU hittills valt att spela med dubbla kort. För fred, öppenhet och demokrati å ena sidan. För en kapitalstark slutenhet å den andra.
Längs med våra gränser tjänar stora företag pengar på att leverera utrustning för att avlyssna den som passerar eller helt enkelt för att stänga så många som möjligt ute. Tyvärr visar sig paradoxen med EU:s, än så länge endast påstådda, fria rörlighet bara när vissa människor rör på sig.
Vi ser det i relation till romer som sökt sig över medlemsstaters gränser för att söka arbete och en drägligare tillvaro för sig själva och sina familjer. Vi ser det nu, när människor trotsar Medelhavets livsfarliga vågor för att fly krig och förföljelse.
Historien har lärt oss att människor alltid hittar vägar för att korsa gränser. För de som verkligen har behövt söka sig hit har vägen till EU länge varit livsfarlig och människor är fortfarande beroende av dyra smuggelfärder för att kunna korsa EU:s gränser. Vi kan fördöma smugglarnas metoder, priser och utnyttjanden av människor på flykt.
Men om vi på allvar vill stoppa den skuldsättning en resa till Europa kan innebära för en person som flyr från krig är det med EU:s yttre gränskontroller vi måste börja. På så sätt kan vi tillsammans åstadkomma ett system där asylrätten garanteras och där människor inte behöver utsätta sig för onödig fara.
Feministiskt initiativs politik handlar om att ge varje människa möjlighet att färdas väl genom livet. I relation till människor som flyr blir denna mening så påtaglig – en fråga om liv eller död. De senaste veckorna har visat att folkviljan för öppenhet och solidaritet finns. Nu väntar vi på att de folkvalda ledarna ska hörsamma den.
Sverige kan gå före. Vi ska naturligtvis driva på i EU men vi behöver inte vänta in de andra medlemsländerna. Vi kan fatta beslut här och nu. Regeringen skulle kunna besluta om att förverkliga talet om “säkra vägar” genom att till exempel utfärda humanitära visum, genom att på eget bevåg fördubbla antalet kvotflyktingar, genom att öppna ambassader och beskickningar för asylansökningar och kanske till och med använda ny teknik, video/Skype, för att underlätta processen.
Det finns alltså stora möjligheter att agera här och nu. Precis som så många privatpersoner och ideella organisationer gjort. Hindren är som vanligt varken juridiska eller praktiska, utan politiska.
Dagens politiska passivitet, ju högre upp i makthierarkierna desto värre, är minst sagt pinsam. Glappet mellan den politiska retoriken och den praktiska politiken har synliggjorts i en utsträckning som sällan skådats. Och detta i ett läge när vi solidariskt behöver gripa varje hand och säga välkommen till vårt land.
Gudrun Schyman, partiledare Feministiskt initiativ
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
