Strid om kollektivavtalen

Alla tjänar på att kloka överenskommelser blir resultatet av lex Laval-striden.

Lönedumpning med hjälp av utländsk arbetskraft ska bli svårare, menar den statliga utstationeringskommittén, som presenterade sina förslag på onsdagen.

Alliansregeringen öppnade ju på sin tid för ett Vilda Västern om lönesättningen genom lex Laval-lagen. Det är nu tänkt att den ska ersättas av en ny lagstiftning för att värna utstationerade arbetstagares rättigheter.

Det blir en utökad konflikträtt för att få till kollektivavtal, större kontrollmöjligheter för facket och bättre försäkringsskydd för utländska arbetare, som i dag skadas i arbetsplatsolyckor men sällan eller aldrig får ut ett öre i ersättning.

Kommitténs förslag är ett välkommet steg i rätt riktning. Men trots signaler från EU-kommissionen om vikten av att utländsk arbetskraft ska behandlas likvärdigt med den inhemska, gäller dessvärre fortfarande EU:s kontroversiella nyliberala utstationeringsdirektiv.

Fast kommittén alltså bara tar ett litet steg mot anständigare villkor för dem som kommer hit och vill arbeta här, kan man vänta sig en stor strid om arbetsrätten.

Den grundläggande skiljelinjen är att de borgerliga förnekar att lönedumpning är något större problem. Men siffrorna är skrämmande och går inte att dribbla bort.

I ett tv-program om brobygget i Sundsvall framkom att svenska byggnadsarbetare jobbade för 140 kronor i timmen, inhyrda irländska arbetare för 110 kronor, slovakiska 56 kronor och lettiska 38 kronor i timmen. Svenskarna betalade 50 kronor i skatt i timmen, irländare, slovaker och letter noll.

Men det som varit uppenbart sedan i våras är att de borgerliga nu också vill utnyttja de stora flyktingströmmarna som ytterligare att slagträ mot kollektivavtalen.

Kristdemokraterna vill att asylsökande ska skattebefrias under fem år. Därmed skapar medvetet ett låglöneproletariat för att kunna pressa tillbaka det allmänna löneläget. Centerpartiet vill att asylsökande från dag ett ska betraktas som arbetskraftsinvandrare. Fram till nu har många av dessa behandlats som arbetsgivarnas livegna och det är väl så centern vill ha det.

Folkpartiet vill som de andra borgerliga ha sänkta ingångslöner och luckra upp las, lagen om anställningsskydd.

I den senare frågan tog centern på sin stämma nyligen täten och vill att las ska göras dispositiv. Det vill säga att delar av lagen ska kunna förhandlas bort helt. Uppsägningstiderna ska förkortas och turordningsreglerna slopas helt. Stridsåtgärder från facket ska kunna begränsas.

Många kan uppfatta de borgerliga förslagen om att minska trösklarna in till arbetsmarknaden för de nyanlända som sympatiska.

Men samtidigt vill de flesta allianspartier bara ge flyktingar tillfälliga, inte permanenta uppehållstillstånd. Och vilken arbetsgivare vill anställa folk som efter en tid försvinner? Och hur ska man i längden kunna försvara en solidarisk asylpolitik gentemot främlingsfientliga krafter, om man som de borgerliga ställer olika kategorier av människor mot varandra?

Flyktingströmmarna gör att delar av den svenska modellen förmodligen radikalt kan behöva stöpas om.

Men kan vi försvara principen om människans lika värde på insamlingsgalor i tv men inte på arbetsmarknaden är vi illa ute.

I den kommande politiska striden om kollektivavtalen bör ordning och reda råda. Kloka överenskommelser framför anarki. Något som flyktingar, vanliga svenskar men också de små arbetsgivarna i längden är mest betjänta av.