Dödsstöten för alliansen?

Det som skulle bli ett lyft för Kristdemokraterna riskerar att skapa bilden hos allmänheten av ett parti fullt av sektbeteende, förvirring och ansvarslöshet.

Sara Skyttedal, det kristdemokratiska ungdomsförbundets ordförande, skålade i champagne efter att rikstinget i fredags sagt nej till decemberöverenskommelsen (DÖ). Men det riskerar bli en rejäl baksmälla på flera plan.

Det som skulle bli ett lyft för Kristdemokraterna riskerar i stället att skapa bilden hos allmänheten av ett parti fullt av sektbeteende, förvirring och ansvarslöshet. Och det i en tid som kräver samling, samarbete och pragmatism.

Luften i Kristdemokraternas rikstingslokal i Västerås var närmast klibbig av oavbrutet tal om kristen etik och humanistisk värdegrund. Men vilken etik och moral ligger det i att bryta överenskommelser som man givit sitt handslag på för mindre än ett år sedan?

Nu körde rikstinget över sin nya ordförande Ebba Busch Thor. Av statsminister Stefan Löfven har inte en dag gått utan att han avkrävts ett tydligare ledarskap. Men vilket ledarskap visade Ebba Busch Thor när hon inte tog strid för sin övertygelse – om hon överhuvudtaget hade någon?

Flera i debatten på KD-tinget hoppades att nejet till DÖ skulle innebära att man skulle framstå som det enda oppositionspartiet. Det byggde dock på att de andra allianspartierna skulle hålla fast vid DÖ. Men det tog bara en kvart i fredags innan de också flydde överenskommelsen.

Planerat eller inte, utåt såg det ut som att många desperata kristdemokrater utifrån sina dåliga opinionssiffror velat överge sina allianssyskon.

Kanske innebär rentav beslutet på rikstinget dödsstöten för alliansen. Utan det skyddsnät som funnits i DÖ riskerar de borgerliga partierna, om de i valet 2018 skulle bli störst, att hamna i samma parlamentariska knipa som Stefan Löfven i höstas.

Den borgerliga splittringen gäller inte minst synen på SD, där somliga talare på kristdemokraternas riksting kunde tänka sig ett samarbete. Busch Thors stämmotal rymde så många extrema tankar att K G Bergström i Expressen menade att hon lät ”nästan ett eko av Jimmie Åkesson”.

Revoltörerna på KD-tinget som drev igenom ett nej till DÖ svävade som på små moln. Nu äntligen skulle de borgerliga kunna driva borgerlig politik, en kraftfull opposition, påstod man. Men i partiledardebatten i SVT på söndagskvällen var viljan att störta regeringen som bortblåst.

I det läge partierna försatt sig i, och med tanke på de svåra beslut som flyktingkrisen kräver, blir det närmast oundvikligt med mer samarbete över blockgränsen med den rödgröna regering som man demoniserat som extrem och socialistisk.

Folkpartiledaren Jan Björklunds inpass på söndagen om att det går bra med samarbete, men bara om Stefan Löfven sparkar ut Miljöpartiet och Vänsterpartiet, visar hur svag känslan för landets väl är.

Björklund säger sig vilja ha kanoner på Gotland för att trygga Sverige. Men vem vinner på att vi mitt i en stor kris medvetet ska försvaga sittande regering?