Flyktingmottagandet har blivit ett eldorado för riskkapitalister och skumraskfigurer begivna på snabba cash.
Det som oroar det i övrigt huvudsakligen solidariska svenska folket mest i fråga om den stora flyktingvågen från Mellanöstern verkar vara kostnaderna för att ackommodera flyktingarna. Och även om kostnaden är försumbar jämfört med exempelvis kostnaden för skatteflykten, går det inte att sticka under stol med att strömmen av nyanlända utgör en logistisk såväl som ekonomisk utmaning.
Men vart går egentligen pengarna? Enligt en granskning som Expressen har gjort hamnar en god portion av dem hos den före detta Robinson-vinnaren och ”socialdemokraten” Jan-Emanuel Johansson.
Hans bolag Hoppetgruppen fakturerar varje månad kommunerna 60 000 kronor per familjehemsplacerat barn, varav inte ens hälften går till familjehemmen. Resten av pengarna går till en ”familjehemskonsulent”, som har 5–14 familjer på sitt bord och alltså drar in mellan 150 000 och 420 000 kronor per månad till företaget.
Det är bara ett av lyxbilsentusiasten Jan-Emanuels välfärdsföretag, som bara under 2013 gav honom en lön på 6,7 miljoner och ett kapitalöverskott på nära 35 miljoner. Pengar som kunde ha använts bättre.
Sedan tidigare har vi lärt oss att den gamle rasistpartiledaren Bert Karlsson tjänar storkovan på flyktingboenden, samtidigt som människorna som bor där äter utgången frysmat och lever i mögliga rum. Och som om det inte vore absurt nog har nyligen en känd nazist ansökt om att få starta tre flyktingboenden. För att tjäna pengar, naturligtvis.
Ska det vara förbjudet att göra vinst på att göra goda saker? frågar nu vinstintressets försvarare. En skickligt formulerad retorisk fråga, som dock aldrig ställs om flyktingsmugglare. Och vad är egentligen skillnaden mellan de profitörer som kör rangliga båtar mellan Turkiet och Grekland för ockerpriser och de profitörer som köper lyxbilar för skattepengar öronmärkta åt behövande? Förutom att de förstnämnda själva riskerar något?
Naturligtvis finns det också välskötta privatägda boenden där människor har det bra, drivna av företagare med ett hjärta och ett engagemang. Men dessa företagare borde också oroa sig för hur flyktingmottagandet blivit ett eldorado för riskkapitalister och skumraskfigurer begivna på snabba cash.
Det finns en fundamental skillnad mellan vinster i flyktingmottagandet och vinster i den övriga välfärden, nämligen att de senare kan motiveras av valfrihet.
Den som söker sig till en vinstdriven skola eller vårdcentral gör det av fri vilja – det är hela poängen med de privata alternativen. Men flyktingarna kan inte välja. Den som blir anvisad en plats på fel boende får finna sig i att leva i ett mögligt rum, eller att vara beroende av en nazist för sin överlevnad.
Hälften av kostnaden för flyktingmottagandet är i själva verket en kostnad för mellanhänder. Pengar som kunde ha gått till fräscha lokaler, bra mat och fler anställda, eller för den delen till resten av välfärden, går i stället till profitörer och ”riskkapitalister”. Och detta samtidigt som staten och kommunerna lämpar över en stor del av ansvaret för mottagandet på ideellt arbetande volontärer.
Det är hög tid att rensa upp i träsket av guldgrävare. Det minsta regeringen måste göra är att ställa rejäla krav på dem som driver flyktingboenden. Krav på ledningssystem, på transparens och goda revisionsmöjligheter – och en organisation som kan följa upp och genomdriva kraven.
Eller varför inte göra något djärvt och sätta P för hela branschen? Inget tyder på att staten och kommunerna skulle göra det sämre.
Marcus Priftis
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
