Den svenska lönebildningsmodellen har inte lyckats jämna ut löneskillnaderna. Vi kan inte vänta 124 år till, skriver Gudrun Schyman, partiledare och Stina Svensson, arbetsmarknadspolitisk talesperson.
Rubrikerna är dramatiska. Öppet krig mellan LO-förbunden och frågan är jämställda löner.
Att Kommunal nu har satt ner foten och vill lyfta undersköterskors löner är bra. Det börjar skaka i den patriarkala grunden. Det finns ett systemfel i den svenska lönebildningsmodellen som envist står fast vid att industrin ska vara lönenormerande.
Även om undersköterskor skulle få mer just nu, så kvarstår faktum att hela den kvinnokodade sektorn fortsatt kommer värdediskrimineras. Den konflikt vi nu ser är inte ny. Många gånger har den kvinnokodade sektorn stridit för lika villkor, men lönegapet består.
Nu är det dags att ändra spelreglerna.
Trots många år av debatt och utfästelser från såväl arbetsmarknadens parter som politiker har det inte synts några tydliga resultat i form av minskade löneskillnader på nationell statistisk nivå.
Verkligheten är att löneskillnaden har varit i stort sett oförändrad under tre decennier.
Vår gemensamma välfärd och stora delar av handeln och restaurangbranschen subventioneras i dag genom att kvinnors arbetskraft konsekvent reas ut. Att avskaffa de diskriminerande löneskillnaderna mellan manskodade och kvinnokodade yrken är en central fråga för en feministisk politik. Lönen är ett tydligt uttryck för hur arbete värderas.
Den svenska jämställdhetspolitiken och den svenska lönebildningsmodellen har inte lyckats komma tillrätta med arbetsmarknadens ogenerade upprätthållande av en värdediskriminering där den kvinnokodade sektorn konsekvent förblir bara ”nästan” lika mycket värd som den manskodade sektorn.
En enskild kvinna tjänar drygt 3,6 miljoner kronor mindre än en man under sitt arbetsliv. Räknar vi upp lönerna till heltid blir det fortfarande i snitt 2,1 miljoner mindre.
För att respektera de krav som ställts på ekonomisk och demokratisk rättvisa måste jämställdhetsinsatser göras. Insatser som uppvärderar det som kodats som kvinnors arbete och som låter staten och arbetsgivarna vara med och dela på kostnaden.
I detta läge är det uppenbart att flera fackförbund vill upprätthålla den rådande ordningen. Svenskt näringsliv likaså, som envist håller fast vid att just den manligt kodade industrin ska sätta märket för lönebildningen.
Lönen är även grunden för vår pension. Vill vi verkligen ha ännu fler fattigpensionärer i framtiden till större delen bestående av kvinnor? Kan kollapsen av LO-samordningen nu vara startskottet för att den manskodade sektorn nu självmant tar ett kliv tillbaka?
Troligtvis inte. Det behövs ändring i grunden.
Vi menar att Medlingsinstitutets uppdrag ska ändras så att jämställda löner prioriteras före institutets andra uppdrag.
Och vi vill göra mer. För att sätta fart på arbetet mot jämställda löner behöver hela arbetsgivarkollektivet tillsammans med staten finansiera en jämställdhetsfond som betalar ut ett jämställdhetsbidrag under en omställningsperiod till arbetsgivare som höjer löner i kvinnokodade branscher.
Statistiska centralbyrån tog fram siffror på hur lönerna mellan kvinnor och män har förändrats de senaste decennierna. Enligt dem skulle vi ha jämställda löner år 2138!
Det tar alltså 124 år om vi fortsätter i dagens takt, med dagens regelverk. Vi vill inte vänta.
Gudrun Schyman, partiledare Feministiskt intiativ
Stina Svensson, arbetsmarknadspolitisk talesperson Feministiskt initiativ
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
