“Det tjetjenska folket har blivit apolitiska, de är upptagna med att försöka överleva.” Dagens Arena har träffat en tjetjensk aktivist som just nu arbetar med ett projekt för unga tjejer.
Anna heter egentligen något annat.
I Tjetjeniens huvudstad Groznyj står nu Las Vegas-inspirerade byggnader på ruinerna av en stad som nästintill helt förstördes under de två tjetjenska krigen. Sedan Putin-marionetten Ramzan Kadyrov blev statschef 2007 har det byggts skyskrapor och shoppingcenter – men få har råd att bo i de nybyggda lägenheterna.
– Korruptionen har blivit värre, ekonomin går sämre och livet har blivit dyrare. Det sker fortfarande illegala arresteringar och rättssystemet är korrupt. Folk försvinner fortfarande. Så ingenting har förändrats, det är fortfarande samma system, säger Anna.
Men protesterna är få och folk är rädda.
– Det tjetjenska folket har blivit apolitiska, de är upptagna med att försöka överleva. Vi försökte bli självständiga för 20 år sedan, vi fick två krig, vi förlorade våra familjemedlemmar, våra hus har förstörts. Kriget övergick till en diktatur. Vid någon tidpunkt så slutade folk att bry sig, de blev likgiltiga, säger Anna.
I våras släpptes den franska dokumentären Chechnya: War without a trace, som Anna har arbetat med. Filmen beskriver livet i ett Tjetjenien där krig har ersatts med tystnad. Mammor som söker sina söner och makar som försvann under krigen, ett gammalt par som nyligen fick sina två döttrar kidnappade, en person som arbetar med tortyroffer som döms till fem års fängelse med fabricerade bevis.
– Det var inte svårt att hitta personer som förtrycktes, det svåraste var att få dem att prata. Hela systemet är byggt på rädsla, alla är rädda för sin egen skugga, säger Anna.
Tidningen Dosj har gjort en enkätundersökning om hur unga ser på sitt liv och sin framtid i Tjetjenien. 78 procent uppgav att de såg sig själva bygga sin framtid och karriär någonstans utanför Tjetjenien och Ryssland. Samtidigt har få möjlighet att göra just det.
Anna tror att unga lider mer än någon annan av förtrycket, då de just ska påbörja sitt liv i en region där arbetslösheten är skyhög, lönerna låga och där regeringen inte gör något för att stötta dem. För de flesta finns det bara få alternativ kvar.
– Antingen så lämnar du Tjetjenien, går med i militären eller så försöker du att närma dig regeringen, för att komma in i den innersta cirkeln, säger Anna.
Hon säger att materiella ting har blivit viktigare för de unga, många strävar efter rikedom och de där stora bilarna som den politiska eliten gärna visar upp. Andra går med i så kallade fanclubs för Putin och Kadyrov.
– Inte för att de älskar Putin eller Kadyrov utan för att kunna få jobb och kunna känna sig säkra, säger Anna.
I tre år har Anna arbetat med ett projekt för unga tjejer. 30 kvinnliga socialarbetare träffar sammanlagt 1 000 tjejer varje år. Syftet är att inspirera och uppmuntra dem till att utveckla sina talanger och ge dem möjlighet att fatta egna beslut om sitt liv i ett säkert rum. Organisationen måste rapportera till myndigheterna vad de gör i sin verksamhet, men de har hittills lyckats undanhålla faktumet att de pratar om mänskliga rättigheter och yttrandefrihet. På pappret lär de tjejerna bland annat att teckna och skriva.
Anna berättar om att fyra tjejer från projektet nu har börjat studera journalistik efter att ha fått göra studiebesök på tidningar och tv-kanaler.
– De tog egna beslut, de studerar det de vill och de har insett att utbildning är viktigt för alla människor i samhället. Det tycker vi är en stor bedrift, säger hon.
Korruptionen är extremt utbredd i Tjetjenien och finns i alla sfärer. Både sjukvården och skolan ska enligt rysk lag vara gratis – verkligheten är en annan.
Det är i princip endast genom mutor det går att få träffa en bra läkare. För att få en tillräckligt bra utbildning för att kunna fortsätta att studera utanför Tjetjenien krävs det att föräldrarna själva betalar privat undervisning, något som många inte har råd med.
– Om du vill ha bra betyg, så betalar du för det. Universitetsbyggnaderna är väldigt vackra och nyrenoverade, men det finns inga professorer. De flesta av dem har antingen flyttat till Europa eller flytt under krigen, och de kommer inte tillbaka, säger Anna.
När Anna får frågan hur journalisternas situation ser ut skrattar hon.
– Journalistik existerar inte i Tjetjenien. De lokala tv-kanalerna är maskiner, konstruerade för att hjärntvätta. De journalister som rapporterar för utländska kanaler gör det under kodnamn eller så filmar de och skickar råmaterialet, de gör det inte öppet som de brukade.
För några år sedan antogs en rysk lag som möjliggjorde en häxjakt på ”utländska agenter” – sedan dess har allt fler humanitära organisationer som finansieras med utländska medel hamnat på listan. Organisationen där Anna jobbar ligger kanske i riskzonen.
– Då kommer vi antagligen behöva stänga, det går inte att arbeta under en sådan risk. Det är inte säkert att jag kan hitta något annat jobb i Tjetjenien eftersom jag inte vill jobba för regeringen. De tar ju halva lönen för att de ska kunna ha fest i Kadyrovs hus, säger hon.
Skämtsamt forsätter hon:
– I så fall kanske jag ska söka asyl i Sverige, ert land är så underbart! Ni har ju rättigheter och en grundlag som faktiskt respekteras.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
