Ingen säger egentligen mer än att Anna Odell har gjort fel. Det är vanligt vid sådana här skandaler: visst ska konsten tänja på gränser och vara fri och samhällskritisk. Men inte just så här fri och samhällskritisk.
Det finns två undertoner i debatten om konststudentens användande av psykakuten. Den ena visar en uppfattning om att nedskärningar i vården är ett nödvändigt ont och att inga ansvariga politiker behöver kritiseras för dem så som Anna Odell ska kritiseras när hon "tar plats" i vården på sitt karriärkåta vis. Den andra antyder att konstnärer är en onödig last för ett samhälle att släpa runt på. Att konstnärer har för vana att göra sådant som att kissa och bajsa på varandra, men det kan vi i alla fall tillåta för då skadar de åtminstone inte andra människor. Som Anna Odell nu har gjort.
Och där ligger en obesvarad och för så väl konsten som för psykakuten och inte minst ansvariga politiker, obehaglig fråga: Har Anna Odell skadat någon?
En viktig del av verksamheten på psykakuter är att bedöma om personer som söker vård akut är suicidala. Det händer att felbedömningar görs och patienter dör. Man kan anta att det inte bara beror på personalens kompetens och möjligheter, utan att också ekonomiska krav spelar in. I det pressade läget framstår det som ett ganska allvarligt moraliskt brott att "lura" personal och "ta" en plats från en patient som behöver den. Jag antar att detta är något som Konstfack och Anna Odell övervägt. Och samtidigt: Hur "överväger" man risken att föranleda att personal som står och väger mellan "lägg in" och "skicka hem" väljer det senare för att det inte finns plats? Situationen är absurd, men inte chockerande för den som fått någon liten inblick i akutvården.
Flera debattörer känner sig kränkta av Anna Odells så kallade tilltag. Hanne Kjöller har i Dagens Nyheter berättat om hur hon räddat livet på en främmande kvinna som försökt ta sitt liv, och hur sårad hon blivit om denna kvinna visade sig vara en simulant.
Det har nog hänt både en och flera gånger att psykiskt sjuka spelat suicidala för att få läggas in. Det har också hänt förr att konstnärer och andra wallraffat. Spelat nödställda eller tagit plats från de verkligt behövande.
Man måste se Odells konst för att kunna säga något om den. Men många debattörer tycks vilja ta tillfället i akt att förklara att konst per se aldrig kan ha något att bidra med. Att konst, som Johan Hakelius skriver, ska vara figurativ och gå att hänga på väggen. Om så inte i fallet ska den åtminstone vara i statens eller konsumentens omedelbara intresse.
Den som ändå vill vara optimist på kulturkonservatismens böljande hav får glädja sig åt det lilla. Som att Konstfack inte censurerar sina elever från början, utan – som det verkar i alla fall – tar ansvar för deras arbete. Och att det kan bli rusning till vårutställningen där det är möjligt att faktiskt ta del av verket.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
