Trots decemberöverenskommelsens fall fortsätter Alliansens hållning att ställa till problem i Sveriges kommuner.
För 15 år sedan var jag med och styrde en kommun i majoritet. Det var skitsvårt. Jag skulle aldrig komma på tanken att försöka i minoritet.
I oktober 2014, fortfarande några månader före regeringskris och decemberöverenskommelse samlades partierna för att analysera valet och möjliga handlingsalternativ.
Signalen till kommunpolitikerna från Folkpartiets ledning var tydlig: Håll blockgränsen. Styr hellre i minoritet än samarbeta med de rödgröna. Kanske lät det likadant i andra partier, för det gav effekt. Antalet minoritetsstyren fördubblades. En fjärdedel, hela 75, av landets 290 kommuner, styrs nu i minoritet av antingen Alliansen eller de rödgröna. I 75 kommuner har det varit viktigare att hålla blockgränsen än att skapa en majoritetskoalition.
Vad blir effekterna av detta? I bästa fall blir det breda lösningar, men risken är stor att de svåra besluten uteblir, att medborgarna snuvas på viktiga politiska beslut och en sammanhållen politik.
En regering fattar en rad beslut på egen hand. Så fungerar det inte i en kommun. Där måste man ta varje avgift, varje skolbygge och varje detaljplan genom fullmäktige. Att göra det utan majoritet blir mycket svårt.
Detaljplaner är för övrigt världens enklaste sak att vara emot i opposition och erkänt svåra att få igenom ens i majoritet. Så risken är att det blir färre bostäder.
Den stora risken är dock en annan. Sverigedemokraterna är i dag i många kommuner starka nog för att få mandat och kunna delta i arbetet i nämnder och styrelser. Det innebär fler SD-politiker som lär sig det politiska hantverket samtidigt som det uppstår nya kontaktytor med politiker från de etablerade – anständiga – partierna. Det blir sammanträden, kafferaster, luncher, studiebesök och protokolljusteringar tillsammans med ofta minoritetsregerande politiker i behov av politiska uppgörelser.
På en eller två mandatperioder riskerar vi att få inte bara fler politiskt skickliga sverigedemokrater utan också fler politiker i andra partier som är vana vid att samarbeta och göra uppgörelser med dem. Politiker som i sin tur åker på kommundagar, landsmöten och partikongresser.
Vurmen för blockpolitik riskerar att leda till en normalisering av SD.
Blockpolitikens logik leder också på lokal nivå till att allt fler hamnar utanför de etablerade partiernas kampanjer. En artikel i UNT en månad före valet visade tydligt vad det handlar om. Socialdemokraternas valledare sade då att ”Vi fokuserar på vissa målgrupper. Alla ska inte med i det prioriterade fotarbetet.” Fokus ligger på de som kallas ”blockbytare”, väljare som kan tänkas byta från det andra blocket eller som behöver mobiliseras för att stanna.
Sverigedemokraternas väljare nämns inte. Det är inget unikt för Socialdemokraterna. Vi gör likadant i Folkpartiet. En växande grupp väljare lämnas utanför. I skuggan av blockpolitiken riskerar vi att SD växer ostört.
En händelse från valrörelsen har etsat sig fast i minnet. Det var bara ett par dagar kvar till valet då en medlem berättade vilken fantastisk valrörelse det varit på gymnasieskolan där ett av hens barn gick. Ministrar som Anders Borg, Erik Ullenhag och Birgitta Ohlsson hade gjort kampanjstopp, precis som topp-politiker från de rödgröna. Jag var med i vår valledning och det knöt sig i magen. Det var ju logiskt. Ett teoretiskt gymnasium. Målgruppens barn. En skola topparna kunnat gå på själva. Eller gått på själva. Jag visste mycket väl vilket gymnasium vi inte fått några ministrar att besöka, och ska jag vara ärlig så hade vi inte försökt så mycket heller. Yrkesutbildningarna passade inte in bland våra målgrupper och fick klara sig utan folkpartibesök.
I det ena skolvalet fick SD 2,5 procent. I det andra 11 procent. Våra siffror för Folkpartiet var i princip de omvända.
Efter att ha smält valförlusten några veckor ringde jag upp yrkesgymnasiet för att be om ursäkt. Den biträdande rektor jag pratade med berättade att vi inte var ensamma. De andra hade inte heller varit där. På den skola där SD lyckades bäst försökte vi i de etablerade partierna nästan inte alls.
Det finns två sätt att förhindra att SD får mer makt i Sverige. Vi kan övertyga deras väljare att rösta på andra partier, eller så kan vi samarbeta över blockgränsen.
Förhoppningsvis leder decemberöverens-kommelsens fall till ett öppnare samarbetsklimat. Det är nämligen blockpolitiken som är boven. Dess logik lämnar en växande grupp utanför det anständiga politiska samtalet. Och vad värre är: Den har gjort att det inte finns några forum där kontakter kan knytas över blockgränsen. Det om något är vad vi behöver nu.
Johan Enfeldt är vänsterliberal landstingspolitiker (FP) i Uppsala län
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
