Kulturpolitikens mest akuta uppgift är fattigdomsbekämpning. Konstnärers, författares och andra kulturarbetares inkomster har sjunkit till oacceptabla nivåer. Proletariseringen har pågått år efter år, även under socialdemokratisk administration. Kulturutredningen, som presenterade sina förslag i går, har inga idéer om hur tillståndet kan lösas med enkel quick-fix. Men kanske på lång sikt.
Kulturpolitiken har förfallit och förlorat status. Kulturen har i praktiken, om man räknar mot kostnadsläget, fått sjunkande bidrag i 20 år. Ska den överleva måste det fram mer pengar, en större andel av statsbudgeten.
För att lyckas behöver kulturpolitiken motivera sig på bättre sätt. Och kultursektorns röst blir starkare. Det är därför utredningen föreslår radikal centralisering i myllret av små kraftlösa myndigheter till tre starka. Urbra. Massor av välavlönade myndighetschefer kommer att protestera och säga att systemet fungerar. Tro dem inte. Det gamla har bevisligen inte levererat bättre villkor för konsten.
Men utredningen är motsägelsefull. Samtidigt vill den decentralisera politiken ut till regionerna. Mer osäkert om det kan förbättra läget. Det gäller att staten blir skarp kontrollpolis.
Förslaget till nya kulturpolitiska mål är som hämtat ur Jürgen Habermas politiska filosofi: demokrati, kommunikation och arenor öppna för alla. Även om jag saknar ett uttalat jämlikhetsperspektiv, det finns men nergrävt, och oroas starkt över avsnitt där konsten instrumentaliseras, så tror jag att utredningen har hittat rätt spår för att kulturen återigen ska kunna kännas relevant för politiken – och därmed få loss mer pengar. Ja, för det här handlar om att hitta strategier för stålar. Krasst men sant.
Utredningen tacklar sedan olika politiska påstötningar från höger på snyggt sätt. I stället för ny elitism försvarar den en bred kultursyn där både högt och lågt ryms. Önskemålen om statligt formulerad kulturkanon ersätts av ett mer dynamiskt sätt att se på kulturarv. Sponsring bör underlättas, men nyliberal marknadstro finns inte på banan. Trenden att avgiftsbelägga och låsa in information bemöts redan i målens tydliga ställningstagande för idén om en kulturell allmänning.
Jag har träffat utredningen fyra gånger under deras oförskämt korta arbetstid, eftersom jag ingått i en av referensgrupperna, och känt växande skepsis. Men måste erkänna att slutresultatet blivit riktigt bra med tanke på samtidens politiska förutsättningar. Risken är att ett svagt och konservativt departement nu sänker alla goda ansatser. Varken fattigdomsbekämpning eller kulturpolitik har någonsin varit högerns starka gren.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
