Under år av skattesänkningar har resurserna till kommunerna urholkats. Socialtjänsten går på knäna och mer pengar måste till.
Det är inte vilken organisation som helst som har kongress den här veckan.
Sveriges Kommuner och Landsting som samlas i Karlstad i dag är en av Sveriges mäktigaste organisationer.
Ett gammalt ordspråk inom politiken lyder: om det inte går i kommunerna, då går det inte alls. Ve den rikspolitiker som inte inser detta.
Alla globala frågor är lokala. Varje vacker skrivning om demokratikriterium i vapenexporten ska förr eller senare prövas mot det kommunalindustriella komplexet. Varje ambitiös bostadsminister måste förr eller senare göra halt framför det kommunala planmonopolet.
Samma sak med migrationspolitiken. Flyktingar och nyanlända ska som bekant inte tas emot hos riksdagsledamöterna på Helgeandsholmen, utan i en kommun.
De första två åren i en kommun är det statliga Arbetsförmedlingen som har ansvar för de nyanlända. Arbetsförmedlingens etableringshandläggare har begränsat med handlingsutrymme. Dessutom har de hand om i snitt 60 nyanlända åt gången, och ägnar mesta tiden åt att försöka pussla ihop scheman för att möta kravet på 40 timmar aktiviteter i veckan i 24 månader i sträck.
Därför är det få av de nyanlända som har jobb, utbildning eller praktik när de statliga pengarna tar slut efter två år. Sen tar kommunen över.
Eller, sen tar kommunens socialtjänst över. Och de gick på knäna långt innan Migrationsverket började skriva upp sina prognoser. För ett år sedan lät SSR alla sina medlemmar som är socialsekreterare fylla i en enkät. Resultatet var skrämmande, redan då.
Åtta av tio uppgav att de har en hög arbetsbelastning, och två av tre att arbetsbelastningen ökat under det senaste året. Var tredje socialsekreterare larmade om att socialtjänsten inte hade möjlighet att leva upp till socialtjänstlagens intentioner. Sju av tio socialsekreterare funderade allvarligt på att söka arbete utanför socialtjänsten.
Krisen i socialtjänsten har inte orsakats av det ökade antalet asylsökande. Krisen har sina egna orsaker i en blandning av resursbrist och brist på respekt för de anställdas kompetens och profession.
I Uppsala larmade socialförvaltningen i åratal om undermålig arbetsmiljö i fuktskadade lokaler. Ett trettiotal anställda hann drabbas av symptom som hosta och astmatiska besvär innan kommunen fattade beslut om evakuering. Av lokalens tavlor. Konsten måste nämligen omedelbart skyddas mot fukten.
En av de anställda kommenterade lakoniskt:
– Alltså, det blir humor. Men det är väl tur att det är nån som är mån om tavlorna…
Men skrattet fastnar i halsen. För det är så här det alltför ofta ser ut. De som har vad som borde vara välfärdsstatens kanske mest respekterade yrke, bemöts alltför ofta med brist på respekt.
Krisen förstärks av en reell resursbrist. En orsak är att staten under åren av skattesänkningar gett kommunerna nya och dyrare uppgifter utan att öka resurserna i samma takt. Nu måste SKL använda sin makt för att ryta ifrån. Ve den rikspolitiker som inte lyssnar när Akademikerförbundet SSR sammanfattar lösningen på socialtjänstens kris: Det behövs mer resurser. Nu.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
