Liksom frågan om gränskontroller är som plåster på blödande sår, skapar regeringens finanspolitiska försiktighet mest illusioner för stunden.
Regeringens och oppositionspartiernas återkommande utspel och presskonferenser om flyktingpolitiken bygger i hög grad på illusioner.
Så länge krig, terror och övergrepp fortsätter med oförminskad kraft, kommer också flyktingströmmen att göra det.
De politiska improvisationer som gjorts och görs i vårt land för att styra utvecklingen blir lätt patetiska när verkligheten ser ut som den gör.
Amnesty har dömt ut Moderaternas variant av gränskontroller som ogenomförbara, eftersom ett totalstopp strider mot asylrätten. Kristdemokraternas förslag om bevakade transitläger låter lite som Nordkorea.
Regeringens gränskontroller ger kanske chansen till en anständig asylprövning av Migrationsverket, men skapar förmodligen också nya problem. Ska en ansträngd poliskår börja sortera ut folk efter hudfärg? Det är också svårt att tro att kontroller skulle hejda volymen av flyktingar, så länge vi håller fast vid att asylrätten ska gälla.
Regeringens reträtt från tidigare positioner om gränskontroller har kritiserats.
Men det värsta är egentligen att det – som så mycket annat – är plåster på blödande sår. Och att det helt saknas vad socialdemokratiska regeringar brukar erbjuda, en tydlig berättelse om ett solidariskt Sverige, att ställa mot Sverigedemokraternas opinionsmässigt framgångsrika egoistiska tomhet.
Magdalena Anderssons presskonferens på torsdagen om sin tilläggsbudget för att klara kostnader för flyktingmottagandet rymde bitar som skulle kunnat ingå i en solidarisk berättelse. Extrapengarna till kommuner, landsting och det civila samhället skapar ju större rättvisa, även om det bara räcker en bit.
Men Andersson talade inte ett politiskt språk, utan ett kameralt. Hon försäkrade visserligen att ”krona-för-krona”-principen inte längre gäller. Och det kan se ut så, när hon ska låna till finansieringen av stödet till kommunerna. Men det är egentligen en självklarhet, med tanke på hur billigt det är för staten att låna just nu.
Man kan därför inte gå i god för att hon givit upp ”krona-för-krona”-principen förrän hon släppt överskottsmålet och sedan regeringen blivit klar med var de besparingar hamnar, som hon mörkade med på presskonferensen, men som hon aviserat till nästa års budget.
Så liksom frågan om gränskontroller är som plåster på blödande sår skapar regeringens finanspolitiska försiktighet mest illusioner för stunden.
För att inte infödda utan arbete ska kunna ställas mot nytillkomnas behov av arbete, och unga svenskars bostadslöshet spelas ut av extremisterna mot flyktingarnas krav om tak över huvudet, krävs nämligen en helt annan, expansiv, omfördelande ekonomisk politik.
Bara med en sådan politik kan en ny berättelse som inger människorna framtidstro formuleras.
Var finns den berättelsen i dag?
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
